Stäng
april 16, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Magdalena Andersson (S) och Stefan Löfven (S). Foto: Lasse Larsson/TT

Därför har alla fel om arbetskraftsinvandringen

En diskussion om arbetskraftsinvandring har blossat upp. Och ingen som deltar i den imponerar.

Debattvändan började med Socialdemokraternas delningsbild, som spreds i sociala medier:

Skärmavbild 2018-04-16 kl. 08.35.39

Att den gjorde folk förbannade är inte konstigt. Här har Socialdemokraterna i alla år – med en relativt konsekvent politik på området – arbetat för regelskärpningar och tydligare regleringar av arbetskraftsinvandringen utifrån ett löntagarperspektiv.

S har hela tiden pekat ut problem på arbetsmarknaden, kritiserat cyniska arbetsgivare som exploaterar och utnyttjar löntagare från andra länder. S har förklarat att arbetskraftsinvandringen är av godo – så länge vi kan säkra arbetsvillkoren, fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder mot lönedumpning och löner i nivå med de svenska kollektivavtalen. Vi är många som står vid deras sida i den här kampen. Därför har S, med stor framgång, drivit på i EU om Utstationeringsdirektivet och om att Lex Laval ska rivas upp.

Den här linjen har högern angripit, vi som försvarat den har fått höra att det inte är arbetsvillkor det handlar om, utan att vi helt enkelt vill stoppa invandrare från att komma hit. Fackförbund som kräver kollektivavtal och schyssta löner för alla på svensk arbetsmarknad  har attackerats för att vara rasister. Den kritiken har varit relativt lätt att avfärda. Vårt perspektiv är ju löntagarnas! Kritiken är riktad mot arbetsgivaren och mot ett system som bjuder in till lönedumpning.

Det som förändrats från Socialdemokraterna de senaste veckorna är alltså inte politiken. Den ligger fast och är i huvudsak mycket bra. Det som förändrats är perspektivet. Nu är det som att löntagarperspektivet blivit en parentes och att ett nationalistiskt perspektiv på arbetsmarknaden i stället ställts i centrum. Som att de plötsligt ställer upp på de anklagelser som riktats mot arbetarrörelsens kamp för bra villkor på arbetsmarknaden. Därmed gör delningsbilden ovan, och retoriken från finansminister Magdalena Andersson (S) i SvD, facken och den breda vänstern en otjänst.

Den självklara hållningen är den som fackförbund i flera av de östeuropeiska EU-länderna, de så kallade Visegrad-länderna, gemensamt uttryckte i höstas:

”Vi vänder oss emot argumentet att företag från Visegrad-länderna endast kan vara konkurrenskraftiga genom låga arbetskostnader, det vill säga låga lön.

Det är oacceptabelt, omoraliskt och provocerar uppkomsten av nationalism att sätta arbetare av olika nationaliteter att konkurrera mot varandra med låga löner […]”

Även vissa som ryckt ut till Socialdemokraternas försvar gör frågan en otjänst. Som Anders Jonsson i Dagens Arena. Där buntas kraven på regler gällande arbetskraftsinvandring ihop med storleken på flyktinginvandringen. Jonsson menar att en allians mellan S och Moderaterna, ett parti som tycker att låglönekonkurrensen är helt legitim, skulle lösa problemet. En mycket märklig analys. Socialdemokraternas och Moderaternas gemensamma entusiasm inför EU har i så fall varit ett mycket allvarligare hot mot schyssta löner och villkor i Sverige.

De arga kritikerna då? De har faktiskt också fel.

Dels finns en ryggmärgsreaktion hos delar av den breda vänstern om att alltid värna alla möjligheter för människor från andra länder att komma till Sverige. Det är en frihetlig ingång som är sund. Kan vi riva ner hinder för människors möjlighet att leva och verka var de vill är det i grunden bra. Dessutom finns en ackumulerad besvikelse, inte minst hos socialdemokratiska gräsrötter, över S omsvängning i flyktingpolitiken. Den är hundra procent berättigad.

Men dessa slutsatser får inte leda till att man blandar ihop det med regler för en fungerande arbetsmarknad. Där har reaktionen i en del fall varit ensidig den senaste tiden. Det är viktigt att komma ihåg att de två röda partierna är överens om den faktiska politiken på området. Jag intervjuade nyligen Jonas Sjöstedt (V) i ”Den ideologiska frågan”. Där pratar vi några minuter om just arbetskraftsinvandringen. Att Sjöstedt och Löfven är i princip eniga i sakpolitiken är det ingen tvekan om. Jag frågar honom om ”målet att villkor och löner är bra är överordnat att så många som möjligt ska kunna komma hit?”. 

Jonas Sjöstedt svarar:
– Ja, det är inget mål i sig att det ska vara så många som möjligt. Och i dag använder man ju [arbetskraftsinvandringen] för ekonomisk brottslighet, för att konkurrera ut schysst företagande.

Det där är viktigt att komma ihåg.

Den kritik som kommer från höger – liberaler, marknadsfundamentalister och konservativa – är dock den sämsta sortens kritik. Deras perspektiv är helt fritt från hänsyn till löntagare, oavsett vilket land de kommer ifrån. De anser att det är legitimt att arbetare från olika länder konkurrerar med varandra genom att acceptera lägre löner. De har gjort om svensk arbetsmarknad och reglerna kring svensk arbetskraftsinvandring på ett sånt sätt att mer och mer makt placerats i arbetsgivarens händer, med fruktansvärda konsekvenser.

De fokuserar på att skapa en arbetsmarknad där kapitalet har maximal makt, där fackförbund och arbetare har mindre makt, och där priset på människors arbete pressas nedåt. Reglerna har luckrats upp så mycket att vi fått se människosmuggling och omfattande handel med falska arbetstillstånd. De har gett oss den arbetsmarknad som gynnar fuskare framför seriösa företag.

När Socialdemokraterna i sin iver att låta som att de gillar tuffa tag ersätter löntagarfokus med en mer nationalistisk retorik om arbetare gör de tyvärr denna höger en tjänst.

För nu uppfattas S-retoriken som ungefär samma hårt kritiserade ”Go home!”-budskap fackföreningsrörelsen tvingats förspilla ett decennium på att förklara och ta avstånd ifrån varje gång de försökt lyfta frågan om löntagarnas rättigheter på svensk arbetsmarknad.

Sök på Politism.se