Stäng
juli 11, 2016
Sara Martinsson, skribent
Foto: Frank Augstein/AP/TT

Därför är det underbart att Ronaldo fick lämna som den stora vinnaren

Han är världens mest hatade fotbollsspelare. Just därför är det extra underbart att Cristiano Ronaldo fick lämna EM 2016 som den störste vinnaren.

Resultatet i finalen var inte det som avgjorde – Cristiano Ronaldo var redan innan matchen mannen som hela turneringen handlat om.

Från ett trassligt gruppspel, där han hamnat i centrum snarare för saker han sagt och gjort än för insatserna på planen, till utslagsmatcher där han dominerat i ett på papperet svagt Portugal. Sin vana trogen har CR7 sett till att fånga upp strålkastarljuset.

I ett EM som handlat så mycket om kollektivets överlägsenhet har han (med viss konkurrens från Gareth Bale) varit den enda stjärnan som levt upp till förväntningarna och levererat på egen hand. Han har klivit fram som den ”starke ledaren” strömningar i samtiden längtar till i politiken, men vars aktier på planen är i dalande.

Landslagsfotbollen verkar vara det enda området i hela Europa där det fortfarande råder kompakt, ohotad socialdemokrati. Ingen annanstans är kollektivet så hyllat, ”lagspelaren” så mycket ett ideal. Cristiano Ronaldo skulle kanske bli mer uppskattad som populistisk partiledare än som idrottsman.

Han har ju många av de egenskaper som uppskattas av väljare som dras till färgstarka karaktärer med tveksamma agendor. Hans självförtroende är gigantiskt. Han går sin egen väg. Är hur rik som helst.  Self-made. Har ett kroppsspråk där han använder sig av stora, traditionellt maskulint kodade kraftposer. Han är en alfahanne som leder inte bara sin familj, utan nu även männen runt honom.

Vissa har under det här mästerskapet försökt förklara in honom i kollektivet, argumentera för att han visst klarar av att rätta sig i ledet, bli bara en i en grupp. Men Cristiano Ronaldo är verkligen först och främst vad Sarah Palin skulle kalla en maverick.

En man som i hela sitt sätt att leva och verka bevisar att han inte behöver någon annan än sig själv. När han skadad fått bäras ut från planen återkom han snart vid sidlinjen som assisterande förbundskapten. Han lyckades få även en match där han inte var med att handla om honom.

Och allt det där brukar ju gå hem. Inte bara i politiken utan också i idrotten. Se bara på Zlatan. Men till skillnad från den bara försiktigt kritiserade Zlatan har Cristiano Ronaldo tillbringat nästan hela sin karriär som hackkyckling.

Många har försökt utröna varför Ronaldo är så hatad. Vissa tror det handlar om hans arroganta attityd. Andra att hans ständiga flexande upplevs som skrytsamt och fjantigt. En tredje förklaring är att den portugisiske storstjärnan är en normbrytare. Han står på en del sätt för en klassisk manlighet, ja. Han är atletisk och muskulös. Men han är också en känslomänniska som gråter öppet och han lägger synbart ner enormt mycket tid på att se snygg, behaglig ut. Ronaldo älskar att han är så vacker. Han finner sig gärna i att i mångt och mycket existera för betraktarens ögon. Han väljer själv rollen som objekt snarare än subjekt.

I allt det ultramanliga har alltså Cristiano Ronaldo tydligt traditionellt feminint kodade sidor. Och det kan fotbollsvärlden fortfarande inte riktig acceptera. Trots att det är mer än tjugo år sedan David Beckham tog in metrosexualiteten på planen är Ronaldos sätt att vara man ännu provocerande. Att han sedan alltid omgärdats av gayrykten säger liksom sig självt. I elitfotbollen ”finns inga bögar”. Att påstå att Ronaldo är en är alltså ett extremt effektivt sätt att förklara honom som avvikande, annan, fel.

Hans person och hans manlighet är så annorlunda att den till och med står i vägen för hans eftermäle. Hade han varit en mer normativ figur (läs: Leo Messi) hade sannolikt oddsen för att han i framtidens historieböcker kommer att hyllas som Europas störste någonsin varit ännu lägre. Nu finns i stället fortfarande många som ifrågasätter hans kvalitet.

Just därför är det något väldigt tillfredställande över att det var han som fick bli den store vinnaren i EM 2016. Inte ens i en kultur som fortfarande på många områden befinner sig så långt efter övriga samhället vad det kommer till synen på manlighet kan det queera hindras från att läcka in. Att ett mästerskap som inleddes med att män brukade våld mot andra män i idrottens namn fick avslutas med att en 31-årig, slätrakad ensamstående farsa med ring i örat och gråt i halsen skrek hem bucklan från sidlinjen ger en känsla av hopp. Här finns trots allt plats för lite olika typer av killar.

Oavsett om alla som ”hatar Ronaldo” vill det eller inte.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se