Stäng
november 17, 2016
Hanna Lidström, medarbetare
John Kerry håller tal i Marrakesch. Foto: Mark Ralston/AP/TT

COP22: ”Vissa saker blir aldrig så tydligt försvarade som när de är under hot”

För en vecka sedan vaknade många av oss chockade och besvikna över USA-valet. Många fruktade att Parisavtalet och det globala momentumet att agera mot klimatförändringar skulle stå på spel. Min gissning är att klimatet kommer att klara sig men andra värden kan vara hotade. Donald Trumps förhållande till klimatfrågor kan vända upp och ner på den globala maktdynamiken.

Klimattoppmötet i Marrakesh har till stor del överskuggats av orosmoln västerifrån. COP22 spåddes på förhand bli ett konfliktfattigt möte med fokus på teknikaliteter. Men att välja Trump, som är uttalad klimatskeptiker och som har lovat att dra sig ur Parisavtalet har medfört en större politisk nivå till förhandlingarna.

Först och främst: Går det överhuvudtaget att bryta Parisavtalet? Ja, men först ett år efter ikraftträdande (4 nov 2016) kan den treåriga processen påbörjas. Då är USA ute ur avtalet precis efter nästa val, vilket gör det till ett oattraktivt alternativ för Trump. Alternativet är att lämna hela UNFCCC, ramkonventionen under vilken alla klimatförhandlingar sker. Det skulle gå fortare och kunna vara klart redan på ett år. Men då förlorar USA allt inflytande i internationell klimatpolitik, något man historiskt med stor framgång använt för att stoppa bra klimatförslag. Här skulle Saudiarabien, Ryssland, Australien och Japan sörja förlusten av den största allierade bromsklossen. Även om Trump inte verkar ha något emot kaos har vi all anledning att tro att han vill ligga i god jord hos dem, varför även detta alternativ får ses som orimligt.

Troligt är däremot att USA tappar farten i omställningen till ett fossilfritt samhälle och sin offensiva retorik, och därmed tappar den klimatpolitiska ledarrollen. Här i Marrakesh pratas det mycket om detta ”leadership vakuum”.

Vakuum på en plats tenderar att leda till rörelse på annan.

Snart efter valresultatet var färdigt var Kina ute på banan. De höll en presskonferens där de (inte utan självgodhet) var tydliga med att de kommer att plocka upp ledartröjan USA kränger av sig. De kommer att försvara Parisavtalet, öka sina redan enorma inhemska investeringar i förnyelsebart och dessutom utöka fristående South-South samarbeten, där till exempel Kina, Indien och andra nyss fattiga länder hjälper länder som fortfarande är fattiga med finansiellt stöd för omställning. Många suckade av lättnad: Är världens största utsläppare beredda att visa ledarskap ska det nog gå bra.

Jag känner mig inte lika lugn.

Jag är nämligen fast övertygad om att fossilfrihet är framtiden. Det är de fossilfria ekonomierna som kommer att växa och föra jordens utveckling framåt. Den som är snabb med att investera i förnyelsebart är smart – ju tidigare desto större ekonomisk vinst. Men jag tror också att den som går före i omställningen dessutom kommer att få en kraftig kulturell och diplomatisk vinst, helt enkelt bli en supermakt. Är USA inte ledare för klimatet kommer de inte heller att vara ledare för civilisationen länge till.

Kina är tydliga med att de vill vara det, har alla möjligheter att lyckas.

Det är inte utan oro jag ser en diktatur med liten yttrandefrihet, stor censur och obefintlig rättssäkerhet göra anspråk på att leda världssamfundet. Speciellt inte när auktoritära vindar blåser över stora delar av välden och inskränkningar av mänskliga rättigheter verkar vara mindre och mindre dealbreakers.

Det finns såklart möjligheter att det här tvärt om kommer leda till att Kina fortsätter sin utveckling att långsamt öppna sig. Om andra inflytelserika länder fortsätter hålla hårt på liberala demokratiska principer kan Kina tryckas åt rätt håll. Men det är en möjlighet som ser ut att komma allt längre bort.

Många hoppas nu på att EU istället ska steppa upp. Efter många år på klimat-latsidan har man hamnat på efterkälken och skulle behöva en rejäl ambitionshöjning för att ses som relevanta. Francois Hollande, Frankrikes president, höll i tisdags ett starkt tal i Marrakesh där han markerade mot Trump så tydligt som diplomatiskt FN-språk tillåter. Det var hoppingivande när han sa att Parisavtalet kan bara vara hotat på pappret: i våra hjärnor har vi bestämt oss för att ställa om och det går inte att rulla tillbaka.

Om EU lyckas ta upp kapplöpningen återstår att se. Jag sätter mitt hopp till det, men det kräver att alla länder göra sitt, och så också Sverige. Utöver det kommer valen i Frankrike, Tyskland och Nederländerna nästa år troligtvis att vara avgörande.

Ett alternativ är såklart att resten av världen blir än fastare i sin övertygelse att stå fast vid, och till och med överträffa, Parisavtalet. När ministrar från världens alla länder under tisdagen och onsdagen höll sina tal underströk i princip alla att de hedrar ingångna avtal – en tydlig hint mot USA. Kanske tvingas de nu att tydligare vittna sin trofasthet mot klimatkampen, och kanske kan det stärka avtalet på lång sikt.

Vissa saker blir aldrig så tydligt försvarade som när de är under hot.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se