Stäng
september 9, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Carl Melin

Carl Melin: ”Sverige fick ett protestval – igen”

För fjärde riksdagsvalet i rad fick Sverige ett protestval. Sedan dess har de sittande regeringarna tappat många väljare men det är endast i det första av dessa val, 2006, som de väljare som övergav regeringspartierna gick till den ”etablerade” oppositionen. I de tre följande valen har de stora strömmarna gått till Sverigedemokraterna. Oavsett vad övriga partier valt för strategier gentemot SD har partiet vuxit stort.

Det innebär inte att det saknas andra intressanta väljarförändringar som behöver analyseras efter gårdagens riksdagsval och de senaste fyra åren. Exempelvis på allianssidan är det stora framgångspartiet Centerpartiet intressant. Ett parti som blev tydligt liberalt redan under Maud Olofsson men där liberalismen under de senaste åren fokuserat på migrationspolitik och avståndstagande från SD. Och på den rödgröna sidan har det gått bäst för Vänsterpartiet. Bortsett från valet 1998 efter budgetsaneringen har Vänsterpartiet förmodligen varit ett av världens mest ineffektiva parti vad gäller vänsterpopulism – oavsett vad socialdemokratiska regeringar har gjort har inte Vänsterpartiet lyckats vinna väljare på vänsterkritik. I år verkar de dock ha brutit igenom. Vi har ännu inte tillgång till all information men det verkar som att Vänsterpartiet har vunnit väljare från både S och MP – och kanske har även här den mer restriktiva migrationspolitiken stött bort väljare.

Så båda blocken har tappat väljare till SD men inom blocken har de partier som tagit tydligast ställning mot SD vunnit flest väljare. Det är sammantaget de stora förändringarna. Sedan gjorde enskilda partier bra slutspurter i valrörelsen, det verkar gälla både S, L och KD. Men det var förändringar på ytan.

Sverigedemokraterna ser ut att få samma roll som Dansk Folkeparti i Danmark. Utan att själva ingå i regeringen eller ta ansvar så utövar partiet oproportionerligt stort inflytande över samhällsdebatten och förflyttar både retoriken och den faktiska sakpolitiken hos de andra partierna. De svenska partierna verkar även ha kopierat de danska partiernas strategiska misstag – att närma sig de högerpopulistiska partierna – vilket inte stoppat väljarflödet dit – tvärtom har det medverkat till att legitimera invandringskritiken och till ett hårdare samhällsklimat. I Danmark blev ”anständighet” ett skällsord och i Sverige kritiseras de som vill vara ”goda”.

De partier som i grunden vill stå för en generös migrationspolitik måste inse att det inte har fungerat att närma sig dessa partier. Det behöver inte betyda en helt fri invandring – men däremot en grundhållning om att hjälpa så många vi kan. Vill man däremot vinna tillbaka väljare från SD måste man sluta titta på symptomen – invandringsfrågan – och i stället gå till botten med orsakerna till att väljare attraheras av dessa partier.

I våras skrev jag en rapport om sambandet mellan arbetsmarknadsoro och populism. Den visade att SD ökar kraftigt i varje val som partiet ställt upp i – vare sig invandringsfrågorna stått högt upp på dagordningen eller inte. Rapporten visar också att svenskarnas inställning till invandring eller allmänna inställning till mångkultur har inte heller gått i SD:s riktning. Det finns heller inget samband mellan antalet utlandsfödda och stödet för SD om man tittar på valresultaten på kommunnivå. Förklaringarna måste alltså finnas någon annanstans.

Det finns flera studier som funnit intressanta samband mellan det som händer på arbetsmarknaden och ekonomin å ena sidan och stödet för SD å andra sidan. Forskaren Sirus Dehdari vid Stockholms universitet, har visat att det finns ett starkt samband mellan de varsel som lades under finanskrisen och stödet för SD och i en nyligen publicerad studie av forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne (Uppsala och Stockholms Universitet och Yale) konstateras att den omlagda arbetsmarknadspolitiken med bland försämrad a-kassa under andra hälften av 00-talet bidrog till SD:s framgångar.

Uppenbart är att många människor känner sig som förlorare på den ekonomiska utvecklingen och att deras trygghet och position på arbetsmarknaden har försämrats. Och det är i dessa grupper som stödet för SD har ökat som mest. Partiets starkaste grupper är män, LO-medlemmar och arbetslösa. Det innebär inte att det bland dessa väljare också finns ett stöd för en mer restriktiv migrationspolitik. Men det har uppenbart inte fungerat att stoppa SD:s ökade väljarstöd genom att angripa symtomen. I stället borde partierna fundera på hur de utvecklar en politik för framtidens arbetsmarknad.

Förändringar i arbetslivet kommer hela tiden att ske och oavsett förändringar av a-kassa och arbetsrätt så kommer automatisering och annat att leda till ett fortsatt högt omvandlingstryck. Det är ingenting politiken kan välja bort. Däremot kan politiken hjälpa människor till en trygg omställning – exempelvis fungerande kompetensutveckling. Detta är inte heller bara en fråga för partierna utan andra aktörer och då främst arbetsmarknadens parter behöver involveras. Fack och arbetsgivare behöver hjälpas åt med att utveckla ett arbetsliv där omställningen fungerar. För näringslivet är det knappast lyckat om människor blir rädda och vänder sig bort från omvärlden.

Om människor känner att samhället förändras – men att det inte finns plats för dem – kommer de att söka syndabockar som populisterna gärna kommer att peka ut åt dem.

Carl Melin
Forskningsledare och samhällsanalytiker på Tankesmedjan Futurion

Sök på Politism.se