Stäng
juni 19, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Bättre än brunkol. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Brunkolet – att svika väljarna, klimatet och framtiden

Regeringen väntas i dagarna ge klartecken till Vattenfall att sälja brunkolsgruvorna i Tyskland till det minst sagt skumma tjeckiska riskkapitalbolaget EPH.

Kolet ska säljas, och så småningom brännas, i strid med ambitionen att faktiskt göra något för att klimatfrågan inte ska bli en fråga om undergång.

I torsdags skrev forskarna Irma Allen, från KTH Environmental humanities laboratory, och Anna Kaijser, från Tema miljöförändring Linköpings universitet, i DN Kultur om ödesfrågan kolet.

Texten är läsvärd i sin helhet och pekar på en rad viktiga poänger. Poänger som framförts även av andra framstående forskare och klimatexperter. Men varken Allen och Kaijsers text i DN Kultur eller andras texter får svar från till exempel politikerna. De som kan frågan allra bäst är eniga om hur fel det är att sälja kolet – men från politiskt håll anses det knappt värt att kommentera. I stället undviks diskussionen till varje pris och det gäller även hos de partier som beskriver sig som gröna, Miljöpartiet och Centerpartiet.

Allen och Kaijser menar att människor söker andra vägar när politiken rycker på axlarna:

”För många människor världen över som tröttnat på politikers undvikande av klimatansvar, har civil olydnad blivit den enda möjligheten att motarbeta det strukturella våld och det hot mot demokratin som klimatförändringar innebär. Folkligt engagemang innebär därmed just precis att ta ansvar.”

Den som följde rapporteringen kring aktionen vid Rosenbad häromdagen lär sig följande läxa: Att skriva, resonera, argumentera och peka på forskning om klimatfrågan och brunkolet väcker inte mycket intresse. Att ställa sig på ett tak med en banderoll däremot – då stannar hela Sverige.

Aktivism och civil olydnad är i grunden bra. Det stora problemet i det här fallet var att aktivisterna lyckades skrämma upp väldigt många väldigt mycket genom att göra aktionen vid ett skyddsobjekt. Många hann, med god hjälp av oss journalister, tänka terrordåd innan det framgick vad som egentligen hänt. Och aktivisterna satte sig själva i livsfara: hade det till exempel funnits en skarp hotbild mot Rosenbad som aktivisterna inte kände till kunde detta ha slutat med ett brutalt ingripande och blodvite.

Men när klimatfrågan nu beskrivs som livsavgörande och som vår generations viktigaste fråga av alla inklusive politikerna samtidigt som de senare tycks oförmögna att lösa problem som kräver nya tankesätt så lär aktionerna bli fler snarare än färre. Så länge klimatdebatten inte ”säljer” kommer klimataktivisterna försöka sälja in den på andra sätt, via det spektakulära.

Det finns inget brett stöd för att sälja kolet till EPH, inte ens bland regeringspartiernas väljare. Bland MP-väljare finns förstås enbart motstånd. Och av de som röstat på Socialdemokraterna tycker bara en tredjedel att det är okej att sälja till EPH. Väljarna vill rimligen att S ska vara framtidspartiet, inte brunkolspartiet.

Väljare som röstat på Vänsterpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna är också skeptiska. I samtliga nämnda partier svarar fler att affären borde stoppas än att den borde genomföras.

Regeringen har ofta gömt sig bakom svepande formuleringar om att de inte riktigt kan stoppa affären. Något som gång på gång skjutits ned av de som kan bolagsstyrning.

Att staten som ägare av Vattenfall inte är bättre på att ta klimatansvar är oerhört allvarligt. Och ansvaret vilar på samtliga riksdagspartier. Men regeringen sviker alltså inte bara klimatet vid ett godkännande – utan också de egna väljarna, som haft högre förväntningar än såhär på rödgrön miljöpolitik.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se