Stäng
juni 19, 2014
Agneta Berge, bloggare
Thomas Piketty. Foto: Emmanuelle Marchadour/TT

Besvarar Piketty the million dollar question?

President Barack Obama menar att de växande inkomstskillnaderna är vår tids stora utmaning. Påve Fransiscus säger att ojämlikhet dödar. Goldman Sachs VD Lloyd Blankfein menar att stora inkomstskillnader är destabiliserande för en ekonomi. Och blogosfären är sedan ett par månader tillbaka fylld av texter som handlar om de ekonomiska klyftorna, efter att den franske ekonomen Thomas Pikettys bok ”Capital in the twenty-first century” slog igenom.

I Sverige har både LO och Socialdemokraterna bjudit in Piketty till sina största seminarier i Almedalen i år. Sveriges Television har producerat en utmärkt dokumentär om de växande klyftorna och till och med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund menar att gränsen är nådd.

Jämlikhet och rättvisa ligger i tiden, som Eric Rosén skriver.

Det är bra. Det är dags nu.

Men det ställer också krav.

För om vi närmar oss en tid när det faktiskt är politiskt möjligt att göra något åt de växande inkomstskillnaderna, så krävs det att vi vet vad detta något är. Och för att veta vad vi ska göra för att minska inkomstskillnaderna, måste vi förstå vad som får dem att växa. Vilka mekanismer det faktiskt är som driver utvecklingen.

I sin bok presenterar Piketty ”kapitalismens två fundamentala lagar”, som han kallar dem. Den första är en ren identitet. Hur stor del av nationalinkomsten som går till kapital (istället för till arbete) (a) får du fram genom att multiplicera avkastningen på kapital (r) med kapitalstockens värde (K) i förhållande till inkomsterna (Y). Alltså, a=r*K/Y. Inga konstigheter.

Den andra ”fundamentala lagen” säger att förhållandet mellan hur stor andel av inkomsterna som sparas netto (alltså hur mycket kapitalstocken växer) (s), och hur mycket ekonomin växer (g), på sikt kommer att motsvara kapitalstockens värde (K) i förhållande till inkomsterna (Y). Alltså, på sikt blir s/g = K/Y. Och enligt den första lagen blir kapitalinkomstandelen a=r*s/g.

Om tillväxten (g) sjunker och eller om avkastningen på kapital (r) ökar, och sparkvoten (s) är konstant, ger det vid hand att kapitalets andel av inkomsterna (a) växer. Om r är större än g så lönar det sig bättre att äga än att arbeta, eftersom man kan tänka sig att inkomsterna av arbete växer med ekonomin i stort (g). Och eftersom ägande av kapital är mer koncentrerat än arbete, ger detta större inkomstskillnader.

Några av världens främsta makroekonomer, professor Per Krusell vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms Universitet och professor Tony Smith vid Yale, har dock invändningar mot den andra ”fundamentala lagen” (hela deras papper finns här). De menar nämligen att den är en ganska långsökt teori.

Precis som all ekonomisk teori bygger den på antaganden. I detta fall är det antagandet om sparbeteendet som är det centrala.

Krusell och Smith menar nämligen att Piketty antar att (s), nettosparkvoten, är konstant och positiv. Det innebär att ett land varje år ökar sin kapitalstock med en konstant andel av nationalinkomsten (definierad som nationalinkomst minus värdet som kapitalet förslits med).

Men Krusell och Smith menar att den gängse förståelsen för konsumentbeteende säger att sparandekvoten typiskt sett inte är konstant, utan minskar när tillväxten faller.

Och hur robust teorin är beror delvis på vilka världar den orkar förklara. Om tillväxttakten närmar sig noll (g–>0) i Pikettys modell, kommer kvoten s/g att bli oändligt stor. Till slut går all inkomst till kapitalägare, som använder all sin inkomst till investeringar i kapital (s). Inget konsumeras.

I en nolltillväxtvärld ger alltså Pikettys teori vid hand att allt som produceras sparas och inget konsumeras. Det är, som Krusell och Smith säger, ett ganska absurt scenario.

Det ska dock understrykas att detta inte är något Piketty ser framför sig ska hända, utifrån hur han beskriver det i sin bok. Han tror att tillväxten (g) sjunker, men inte att den blir noll. Vad Krusell och Smith istället gör är att genomföra ett ”robusthetstest” av Pikettys teori.

Krusell och Smith finner så att Pikettys ”kapitalismens andra lag” inte är konsistent med de klassiska skolboksteorierna i makroekonomi, bland annat för att Piketty inte räknar med kapitalets värdeminskning i sin modellering av investeringsbehov.

Piketty har gjort några enormt viktiga bidrag. Bland annat har han gjort ett ovärderligt empiriskt arbete. Kanske värt ett Nobelpris i sig, som ekonomen och tidigare nobelpristagaren Lawrence Summers skriver.

Piketty har också gjort diskussionen om inkomstskillnader mer tillgänglig, så att inte bara den nationalekonomiska eliten för den. Numera kan fler delta. Occupy Wall Street-rörelsen som kunde skandera ”vi är de 99 procenten” tack vare Pikettys data är ett lysande exempel på detta.

Dessutom har han breddat fönstret för vad som är möjligt att diskutera när det gäller ekonomiska klyftor och vad vi kan göra åt dem. Vem hade för ett år sedan trott att vi faktiskt skulle fundera över reformer med ”global skatt på nettoförmögenheter” som referenspunkt?

Men besvarar Piketty the million dollar question? Det vill säga, förklarar han vilka mekanismer som faktiskt driver inkomstskillnaderna? Och befäster han därmed vilka reformer som måste till för att minska dem?

Får man tro Krusell och Smith, och antagligen också Summers, är svaret nej. Vad Piketty har att säga om detta får vi förhoppningsvis veta om inte förr så i Almedalen.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se