Stäng
april 9, 2018
Jenny Nguyen, praktikant
Bild från manifestation på internationella funktionshindersdagen i december 2016. Foto: Janerik Henriksson/TT

Berättelserna om assistanskrisen är ovärdiga en välfärdsstat

Frågan om LSS och personlig assistans har under de senaste åren debatterats åtskilligt från politikers, civilsamhällets och myndigheters håll. Vissa argumenterar för skärpta krav, andra pekar på förfärliga ”bidragsfuskare” medan somliga vill lyfta fram rättviseperspektiv.

Oavsett hur man väljer att formulera problemen så är det tydligt att för många far illa.

Personlig assistans är till för personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar som behöver hjälp med grundläggande behov, såsom personlig hygien, måltider, klä av och på sig samt kommunikation. Denna grupp vittnar brutalt om hur politik har en förmåga att skära rakt in i människors mest centrala livsvillkor.

I dag berättar en av många barnfamiljer i Aftonbladet om hur det är att leva i konstant oro för vad som kommer att ske om deras personliga assistans dras in eller minskas. Verkligheten för många utgörs just av denna ständiga kamp för ett drägligt liv. Orimligt och ovärdigt en välfärdsstat vars fundament bygger på att det ska finnas ett gemensamt golv att stå på för alla.

Sedan LSS infördes år 1994 har den beskrivits som en revolutionerande reform; ett viktigt steg i kampen för ett mer jämställt samhälle. Men den är långtifrån perfekt. Sedan hösten 2016 har allmänheten riktat fokus mot frågan om assistans. Efter två uppmärksammade fall från Högsta förvaltningsdomstolen 2012 och 2015 har Försäkringskassan meddelat fler avslag och indrag på assistanstimmar. I regeringens direktiv till Försäkringskassan meddelades det dessutom att ett av målen var att myndigheten ifråga skulle ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”.

Med inblandningen av flera aktörer uppstår naturligtvis frågan om ansvar. Vems fel är det egentligen? Regeringen hänvisar ju till Försäkringskassan, som i sin tur hänvisar till Högsta förvaltningsdomstolen i en vacker cirkel av kringbollande.

Medan detta sker har det reella ansvaret förskjutits till de enskilda.

Den som blir nekad sina nödvändiga assistanstimmar tvingas bli beroende av andra åtgärder. I vissa fall utgörs detta av närstående, till enormt stora ekonomiska, sociala och psykiska kostnader. Funktionsrättsrörelsen varnar för att nedskärningen även kan leda till en återgång till boende på institutioner för funktionsnedsatta – i strid med Sveriges internationella åtaganden.

Utan fungerande personlig assistans fråntas många en av de mest fundamentala aspekterna av att vara människa: rätten att bestämma över sitt liv. Om systemet vi själva har skapat inte tillgodoser detta så finns det bara en rimlig lösning: ändra systemet.

Sök på Politism.se