Stäng
september 1, 2016
Politism, redaktion
Foto: DRAGO PRVULOVIC / TT

Även den som knarkar ska ha rätt till vård – och till sitt liv

”Att föra in narkotika i Sverige är ett grovt brott. Att sälja knarket till någon annan utgör likaså ett grovt brott. Att ha det på sig är också brottsligt. Säkerligen är minst 95 procent av svenska folket överens om att det är bra och att så ska det vara. Därmed borde det naturligtvis också vara självklart att man inte ska tillhandahålla verktyg för att sprutnarkomaner ska få in knarket i kroppen. Men det anser inte majoriteten i vår lagstiftande församling, riksdagen.”

Så skriver Dick Sundevall i Magasinet Paragraf och det låter som ett eko från 1990-talet.

När jag bodde i Berlin så hade vi en betalautomat några kvarter bort på vår gata. I den kunde man köpa bland annat kondomer, sprutor och kanyler, till för att injicera droger. Jag brukade gå till den där automaten med en vän, som använde den för att skicka injektionshjälpmedlen till en av dennes vänner – som är sprutmissbrukare i ett land där sprutbyte inte är tillåtet.

Vännen som skickade sprutor var inte själv missbrukare, inte heller var hen positiv till sin väns missbruk, men hen visste att om hen inte skickade dem, fanns risken att missbrukaren skulle använda någon annans injektionsverktyg.

Att dela sprutor innefattar en mängd risker, där hepatit och hiv hör till de allvarligare, därför tycker till exempel Folkhälsomyndigheten nu att sprutbyten bör byggas ut i Sverige där behoven finns. Vägen dit har varit lång och kantas fortfarande av otroligt mörka siffror: Sverige hade 2014 den näst högsta narkotikadödligheten i Sverige, 92.9 på miljonen, jämfört med 19.2 i EU-genomsnitt. Bristen på sprutbytesprogram, som inte kom till exempelvis Stockholm förrän 2013, är inte hela förklaringen till detta, utan ingår i en restriktiv och moraliserande narkotikapolitik med sina rötter i socialdemokratiska folkhälsotankar och Nils Bejerots nolltolerans-visioner.

Men införandet av sprutbyten innebar en kursändring i en drogpolitik som i sin stränghet skrämt iväg brukare som behövt hjälp och vård. Med sprutbyten skapas kontaktytor mellan missbrukare och vårdapparat, smittspridning förhindras och infektioner kan stävjas. Förhoppningsvis leder denna kursändring till en vidare utveckling där till exempel lagar mot personligt innehav, och framför allt innehav genom brukande, kan tas bort, så att missbrukare till exempel vågar kontakta ambulans när någon överdoserar.

För även om man brukar eller missbrukar droger så ska man ha rätt till vård och till liv.

Sundevall, som inte tycks hålla med, jämför sprutbyten med att ge skyddshjälmar till biltjuvar, och skyddshandskar till inbrottstjuvar. Det är en märklig jämförelse. Ett missbruk sker mot den egna kroppen, inte mot tredje part. Och visst kan vi hitta exempel på den typen av skademinimering som sprutbyten utgör i vårt samhälle redan nu. Vi har till exempel ett systembolag som säljer vår alkohol, i stället för att släppa spriten fri, eller totalförbjuda den som den hälsofara den är.

Själva idén med skademinimering är att komma bortom signalpolitik och moraliserande ryggradsreaktioner. Skademinimering innebär att möta ett problem som det faktiskt ser ut, i stället för hur man önskar att det funkade. Sundevalls krönika är ett exempel på det senare. Han avslutar pliktskyldigt med att ”narkomaner behöver hjälp för att sluta knarka”. Det är precis den linje som Sverige traditionellt har haft och som lett till den oproportionerliga dödlighet som råder bland svenska missbrukare.

Ni ska få hjälp, men ni ska få hjälp på ett sätt som vi har bestämt, och om ni inte lever upp till våra krav, då får ni straff i stället. Men hjälp är endast effektiv om den når fram till den som behöver den. Om du ser någon drunkna så kastar du förslagsvis i en livboj hellre än står kvar på bryggan och försöker ge en lektion i bröstsim, för att folk ”borde” kunna simma.

Ett annat exempel på skademinimering går att finna här i USA, och även i Sveriges grannland Lettland, där det är tillåtet att på anvisade ställen lämna en nyfödd bebis, utan att behöva svara på några frågor. Det är en lag som tillkommit för att skydda nyföddas liv, att förhindra ovilliga och desperata mödrar från att mörda sina barn, eller på andra sätt risker barnets liv. Enligt Sundevalls logik skulle detta vara en legitimering av något så hemskt som att överge ett nyfött barn. Men lagen är sprungen ur en redan existerande tragik. I stället för att bestraffa den mor som inte kan ta hand om sitt barn, väljer lagen att i bästa mån skydda barnet.

Det är fortfarande olagligt att kasta en bebis i soptunnan eller lämna den på McDonalds men om du gör det på ett sjukhus så ställs inga frågor. Det är en pragmatik som innefattar en stor sorg men som väljer att rädda liv i stället för att bestraffa.

Det samma gäller sputbyte. När Dick Sundevall kallar det en ”absurd verksamhet” visar han en häpnadsväckande oförståelse gentemot vad blodsmitta är och hur den förs vidare. Även om man skulle hålla med om Sundevalls otroligt grymma grundtes – att signalpolitik mot droger är viktigare än narkomaners liv – så glömmer han bort att missbrukare också är människor med andra människor runt omkring sig. Den hepatit eller hiv som missbrukaren eventuellt smittats av kan även föras vidare till en sexpartner som inte nödvändigtvis är missbrukare eller ens känner till missbruket i fråga, eller i fall där missbrukaren blir gravid – till ett barn.

Jag håller dock inte med om grundtesen heller, utan skulle vilja dra det längre; Även om hiv och hepatit slutade att existera så önskar jag att missbrukare har tillgång till rena injektionsverktyg, till fixrum och till sjukvård. För missbrukare är människor, och missbruk innebär inte att man förverkat sitt människovärde.

Att signalera att så är fallet i syfte att skydda en tänkt majoritet är att göra offer av redan utsatta. Och jag gläds över att Sverige tycks gå i motsatt riktning gentemot den som Dick Sundevall önskar.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se