Stäng
september 8, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Hasse Holmberg/TT

Att vräka 2 000 barn måste få konsekvenser

Det finns något som kallas en ”nollvision” om att inga barn ska vräkas från sina hem i Sverige.

Begreppet ”nollvision” brukar användas när det handlar om mål som är i praktiken hopplösa att uppfylla. Till exempel finns en nollvision för antalet döda i trafiken, där begreppet betyder att ingen egentligen tror att noll trafikdöda kommer att bli verklighet, i stället dödas 300 personer varje år.

Men att kräva noll vräkta barn är allt annat än en naiv dröm. Det borde vara lätt att säkerställa. Om man ser till att det finns en kostnad, en konsekvens, någon som ställs till svars, när barn vräks från sina hem.

Men eftersom detta ännu inte finns rapporterar Sveriges Radio i stället om 2 000 vräkta barn på fyra år. Gabriela och hennes tre små barn är en av familjerna som drabbats. I stället för att bo i en riktig bostad tvingas hon därför flytta runt bland bostadshotell i Stockholm:

”– Man lever i misär tyvärr, badrumsdörrarna kunde ligga på marken, det var ingen som kom och lagade dem. Det sprang råttor utanför, köken var jättesmutsiga man ville knappt laga mat där, berättar Gabriela för SR.”

Detta är ovärdigt ett land som Sverige. Och det är dyrt. För att låta barn växa upp i misär bäddar ofrånkomligen för mer misär. Att låta barn vräkas är därmed inte bara ett trauma för barnen och familjerna utan också ett samhälleligt självskadebeteende.

För att förhindra detta krävs mer än det nuvarande uppdraget till kommuner att söka upp barnfamiljer som riskerar att bli vräkta. Det krävs regler som hindrar själva vräkningen, tills dess att kommunen har agerat, och det krävs att kommunen får betala viten eller skadestånd när de inte lyckats ställa upp för barnen som kastas ut ur sitt hem.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se