Stäng
april 26, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet. Foto: Jacob Zocherman / TT

Är revolution ett succérecept för Vänsterpartiet?

I det senaste numret av Magasinet Arena gör frilansjournalisten Lars Berge ett porträtt av Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler och synar Vänsterpartiets strategi. I torsdags lyssnade jag på ett samtal om reportaget, där Magasinet Arenas chefredaktörer intervjuade Etzler.

Det var inte en helt avslappnad tillställning.

Etzler öppnade med att säga att reportaget är ”gräsligt” och ägnade större delen av det korta samtalet åt att prata om hur orättvist, dumt och dåligt porträttet är.

Den typen av reaktion brukar garantera inte bara bra läsning utan också att reportageförfattaren är något väsentligt på spåren. Men när jag läser texten (ett utdrag finns här) är det inte svårt att delvis förstå Etzlers ilska. För även om kritiken mot Aron Etzler och Vänsterpartiet på många sätt har relevans har den också några grundläggande felslut.

Lars Berge tittar på framgångarna för Syriza, Podemos, Jeremy Corbyn och Bernie Sanders – men nämner knappt det som verkligen förenar dem: den knivskarpa kritiken mot åtstramningspolitik. I stället ser han löftet om revolution som det som skiljer framgångsrik vänster från svensk, mindre framgångsrik, vänster. Det är en märklig analys ackompanjerad av den lika märkliga introduktionen av uteslutne vänsterpartisten Markus Allard som ett slags Sveriges Bernie Sanders.

Jag tror för all del att Allards ”Örebropartiet” har stor potential och det är inte svårt att se det strategiskt smarta i en hel del av deras aktivism. Men där upphör likheterna, eftersom Allard snarare uttrycker en mer ortodox marxism som väntar (ofta förgäves) på att det kapitalistiska systemet ska förgöra sig själv och automatiskt väcka en arbetarklassens (inneboende, nästan gudagiven) socialistisk övertygelse.

Men framgångarna för Sanders och Corbyn bygger mycket på att de vågat stå still och hålla sig fast vid en analys, och bevisat sig konsekventa och icke-korrupta under decennier, i en tid och ett system då politiken upplevs som alltigenom oärlig, oehederlig och opålitlig.

Detta skiljer dem från Syriza och Podemos, nya krafter som ersätter gamla socialdemokrater alla har gett upp om, men som knappast vill göra revolution. Intellektuella keynesianer som älskar EU.

Aron Etzler säger att han vill ”öka den värderingsbaserade konflikten”. Men här levererar inte V i dag, utan skiljer sig mycket från de framgångsrika vänsterrörelserna, och här blir Lars Berges kritik extra relevant.

Antagonismen, konflikten mot eliten, är lika återkommande hos Corbyn, Podemos och Sanders som kritiken mot åtstramningspolitiken. Hos Vänsterpartiet är den mycket begränsad, man kan tänka sig att Sjöstedt och andra i V upplever den som alltför pubertal eller gymnasial – och att de därför missar en chans att sätta ord på något många känner. För V har ju ett internt lönetak, de har försvinnande få övergångar från politiken till riskkapitalbolag, lobbybyråer och banker. De har, som parti, just den konsekventa distans till eliten som bland annat Sanders vinner väljare på.

De avstår bara från att på allvar ta den konflikten, kanske för att de väldigt gärna – så snart som möjligt – vill sitta i regering.

Så, Berge har fel i Arena. Vänsterpartiet blir inte dubbelt så stort genom att dubba Markus Allard till riddare och börja ropa på revolution. Men den samlade kritiken mot åtstramningspolitiken, och retorik och politik riktat mot den ekonomiska och politiska elitens privilegier behöver definitivt vässas. Dessutom bör Vänsterpartiets berättelse om klimatkrisen till skillnad från Miljöpartiets och Centerpartiets innebära ett mycket tydligare budskap om systemskifte.

Arenas reportage är inte gräsligt. Kritiken mot Vänsterpartiets duktighet har bäring. Men visst kan man förstå varför Aron Etzler surade en del.

Sök på Politism.se