Stäng
mars 6, 2015
Jenny Bengtsson, medarbetare
Foto: Ola Torkelsson / TT

Är jag fattig nog för dig?

Ännu en laddning kläder läggs upp. Den här gången ska de till någon som inte bara ”vill ha dem” utan också verkligen behöver dem och inte har så mycket pengar. Någon som kan bevisa att de har det kärvt nog.

En kvinna svarar i kommentarstråden under inlägget. Hennes dotter behöver verkligen kläderna. Inläggets författare ställer kontrollfrågor. ”Passar du i den kategorin jag skrev?”, ”har du jobb? Då tjänar du ju pengar?”.

Kvinnan intygar – lovar – att hon är både arbetslös och föräldraledig. Bifogar en bild på sitt lilla barn som ”bevis”. Det verkar räcka. Hon tycks klara prövningen och kontrollfrågorna. Hon väljs ut att få kläderna.

Jag är med i ett par bytes- och bortskänkesgrupper på Facebook. Det är där händelsen ovan utspelar sig.
Tanken med grupperna är att saker ska föras vidare snarare än slängas, för att minska konsumtionen och miljöförstöringen. Något som inte längre fyller någon funktion hos en person kanske kan göra det hos någon annan. Syftet är bra.

Men ett nytt fenomen har börjat dyka upp allt oftare. Den som skänker får så många svar från behövande att de börjar behovspröva individuellt. Och flera gånger är det just det som är själva utgångspunkten – att människor ska redogöra för sin ekonomiska situation och livssituation direkt, för att ha chans att få saken eller sakerna de är intresserade av. Det gäller att behöva mest. För på andra sidan sitter en annan privatperson och värderar vem som är tillräckligt fattig, tillräckligt utsatt, på riktigt, för att bli utvald.

Jag läser vidare. En person vill skänka bort två sängar. Till någon som behöver dem. Bra så. Men även här avkrävs den som behöver de två sängarna en motivering. Du ska berätta varför just du ska få dem. Inläggsförfattaren väljer sedan, utan ”kösystem”, för att ”många inte har råd att köpa nytt och är beroende av all hjälp de kan få”.

En kaffebryggare skänks bort. Bara en ”fattig ung människa” göre sig besvär. Inläggsförfattaren väljer vem som får bryggaren. Behovsprövar. I samma grupp vill någon skänka bort en kasse med ”tjej/kvinnokläder” till någon ”behövande fattig” person. Urvalet sker genom att de ”behövande fattiga” ger sig till känna och skickar meddelande till inläggets ägare.

En paraplyvagn skänks bort. Du med dålig ekonomi har företräde om du mailar vagnens nuvarande ägare och förklarar hur dålig din ekonomi faktiskt är.

Jag stannar där. De som skänker sakerna vill väl, jag vill verkligen tro det. Att det sker med den bästa av vilja. Men när välgörandet går från villkorslöst till behovsprövat känns det ganska avlägset ändå. När människor måste motivera och beskriva sin utsatthet för en annan medmänniska och hoppas att det duger känns det inte bra längre.

Men framför allt lyfter detta fenomen ett par frågor tillägnade vårt samhälle. Är min utsatthet din att behovspröva? Är det här vad vi ersätter raserade trygghetssystem med i Sverige 2015? Har vi blivit så dåliga på att ta hand om varandra genom solidariska generella insatser att individualistiska godtyckligt behovsprövade välgörenhetsvarianter är vägen fram?

Jag vill inte att det ska vara så.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se