Stäng
mars 6, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) är del av en progressiv koalition som får en hel del gjort. Foto: Malin Hoelstad / SvD / TT

Är det Stockholm som är Sveriges progressiva förebild?

Över i princip hela Europa har socialdemokratin stora problem – och Sverige är allt annat än ett undantag, krisen är ett faktum. Stefan Löfven blåste därför ”till strid” i veckan, med beskedet att svenska modellen ska försvaras.

Några dagar senare berättade Aftonbladet att veteranen Anneli Toresson rekryteras in som ett slags arbetarrörelsens egna Per Schlingmann-person. Och det är bra att socialdemokratin reagerar på det historiskt låga förtroende folk har för partiet – och varken striden eller rekryteringen är något att anmärka på.

Däremot är det märkligt att Socialdemokraterna verkar så ovilliga att lära av och lyfta fram ett av få exempel där partiet just nu framgångsrikt genomför progressiv politik. För även om S är små också i Stockholm är de den tyngsta aktören i en koalition som verkligen vågar göra politik. Som vågar göra mer än att bara lansera nyord och ägna sig åt administration.

Förutom att ekonomin och jobbtillväxten går anmärkningsvärt bra finns åtskilligt annat att lyfta fram. Den rödgrönrosa majoriteten (S-MP-V-FI) har bland annat gått före och börjat fasa ut den förhatliga anställningsformen allmän visstid samtidigt som de gör heltid till norm. Det är oerhört viktiga steg.

Man har också intensifierat bostadsbyggandet på ett sätt som får alliansens tid i stadshuset att framstå som ett plågsamt och utdraget komatillstånd. Dessutom har man infört ”kompiskontrakt” för att fler ska kunna få tillträde till hyresrätter med höga inkomstkrav.

I Stockholm tar man nu också fram ett nytt system för att möjliggöra för personer med låg utbildning att studera. Det är också en av få städer där politikerna verkligen tar tag i socialtjänstens kris. Allt detta är typiska frågor där arbetarrörelsens företrädare bara måste leverera, och det snabbt.

Till råga på allt diskuterar socialdemokratin i Stockholm frågan om ”ekonomisk demokrati” på ett seriöst sätt, och kikar nyfiket på om fler företag skulle kunna ägas av arbetarna på företaget. Radikalt och modigt.

Listan kunde ha gjorts mycket längre – men det finns såklart också områden där man kan rikta kritik mot majoriteten i Stockholm.

Min poäng är att det faktiskt finns något väsentligt att lära av det som händer i Stockholms stad. Dels att Socialdemokraterna kan vara ett framgångsrikt koalitionsparti även med ett mindre stöd än de är vana vid (men jo, de får nog vänja sig). Dels visar exemplet Stockholm att det fortfarande finns progressiv kreativitet inom partiet, en vilja att tänka.

Den som följt Socialdemokraterna en tid vet att finansborgarrådet Karin Wanngård och de andra ledande politikerna i Stockholm inte har ett särskilt gott anseende i partiet. Stockholms stad är också generellt sossarnas stora interna krigsskådeplats.

Men kanske borde en del prestige och gammalt gnabb släppas, här tycks ju i alla fall arbetarrörelsen ha momentum och få en hel del gjort.

Här tycks den orädd och progressiv, stärkt av samarbetet med andra snarare än försvagad. Raka motsatsen till hur det ofta ser ut i riksdagen.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se