Stäng
mars 31, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Andrev Walden.

Andrev Walden: Tänk om vi inte ser skogen för alla män?

Andrev Walden är journalist, illustratör och AD och gästskriver i dag på Politism.

I helgen dödades en 43-årig fotbollssupporter i Helsingborg. Jag återkommer till det.

Efter skolmassakern på Sandy Hook Elementary i Newton, Connecticut 2012 – där 20-årige Adam Lanza dödade 26 barn innan han tog sitt eget liv – läste jag en artikel som slog rot i mig.

”Vi pratar om vapenlagarna, psykvården och mediavåldet – alla relevanta faktorer – men ingen ställer frågan som för en gångs skull är den i särklass viktigaste”, skrev kanadensiska journalisten Meghan Murphy, grundare av bloggen/podcasten Feminist Current.

”What about the men?”

(Vad är nu detta för flum, tänker du. Vänta lite, det klarnar.)

Murphy pekade på de 31 skolskjutningar som ägt rum i USA sedan 1999 och det faktum att samtliga utförts av män. Och av totalt 62 massmord i USA de senaste 30 åren var skytten kvinna i ett enda fall. Ändå saknades genusperspektivet återigen helt i den debatt som blossade upp efter Sandy Hook-massakern.

I en effektiv passage lät Murphy filmaren och aktivisten Jackson Katz förpacka frågan retoriskt: ”Föreställ dig att 61 av 62 massmord utförts av kvinnor, skulle det förhållandet betraktas som en ren tillfällighet och förpassas till marginalen?”

Naturligtvis inte. Det hade varit själva kärnan för samtalet; den första angreppsvinkeln.

”Våld och ilska är accepterade och väntade former av mäns känslomässiga uttryck”, sade Katz.

Men amerikanerna fick bara den obligatoriska debatten om vapenlagarna där demokrater och republikaner grävde värn och sen hände absolut ingenting (ett år efter massakern hade kongressen röstat ner alla nya lagförslag).

I utkanten diskuterades förstås en del ”mjuka frågor” i jakten på utlösande faktorer men det var som vanligt bedövande tyst om att dessa förmodade faktorer – som psykisk störning eller svår mobbning – helt saknar relevant överrepresentation hos något av könen. Samtidigt är det bara män (eller pojkar) som utför skolskjutningarna.

Det är den enda riktigt röda tråden. Så varför letar man inte efter svaret där, i mötet mellan maskuliniteten och den utlösande faktorn?

Jag tänker ofta på den där artikeln. Mest för att den ställde frågor som var så raka att jag inte hade lagt märke till dem tidigare. Lite som det där talesättet med skogen och alla träd.

Och jag tänkte på den igen när jag nåddes av nyheten om dödsmisshandeln i samband med den allsvenska premiären i helgen. För även om man inte kan dra några linjalraka linjer mellan amerikanska skolskjutningar och svenskt supportervåld så känns frågan relevant i sammanhanget: what about the men?

Tänk om vi inte ser skogen för alla män?

Supportervåldet är i dag ett till synes kroniskt problem i svensk fotboll. Det går i skov och det var väl egentligen bara en tidsfråga innan någon skulle dödas igen. Och debatten som stegras efter varje incident förändras inte nämnvärt den heller.

Man diskuterar mest hur våldet ska hållas borta från arenorna. Från vanligt hederligt folk. Och på så sätt liknar den debatten kring skolskjutningarna i USA, trots att det svenska debattklimatet är mycket mer genuskalibrerat.

Den enda riktigt röda tråden berörs egentligen bara av akademiska feminister och (någon gång ibland) särskilt modiga sportkrönikörer. Det är fortfarande för ”flummigt”.

Lek med tanken på ett plötsligt utbrott av kvinnligt supportervåld. En serie skakande händelser kring de svenska storklubbarna med tjejer som – helt oberoende av varandra – stormade planer, slog ner domare, slog ner varandra, dödade varandra. Vad förbryllade vi skulle bli. Man skulle börja leta efter dolda kopplingar och nätverk mellan förövarna. Kanske en sekt på internet? Ett Instagramkonto?

Polis och politiker skulle vända ut och in på fenomenet. Och när man inte hittade några samband skulle (och nu unnar jag mig att spekulera fritt) justitieminister Beatrice Ask tillsätta en dyr utredning och spänna ögonen i tv-kameran: ”Vad är det som händer med våra döttrar?”.

(Lek med tanken på ett plötsligt utbrott av gruppvåldtäkter utförda av kvinnor så blir exemplet ännu starkare.)

Jag säger inte att man skulle hitta svaren och lösa problemen med ett genusperspektiv, jag säger bara att avsaknaden är tjänstefel.

Det är HELT ORIMLIGT att genusperspektivet fortfarande är politiserat.

Jag har två små söner och jag vill att de ska spela fotboll. Att de ska älska fotboll som deras pappa älskar fotboll. Jag vet bara inte om jag vågar öppna den världen för dem innan vi förstår den.

ANDERS WIKLUND / TT

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler