Stäng
november 21, 2017
Politism, redaktion
Räddingsarbetare bärgar en död kropp efter att en båt med flyktingar sjunkit utanför Libyens kust. Foto: Cesare Abbate/AP/TT

Amat Levin: En stat i ruiner och djuprotad rasism bakom slavhandeln

Förra veckan rapporterade CNN om de slavauktioner som hålls i olika områden i Libyen. Svarta afrikanska migranter som försöker nå Europa från libyska stränder tas till fånga och säljs till högstbjudande. Hittills har det rapporterats om slavauktioner i nio olika libyska orter, men CNN misstänker att det sker på betydligt fler platser.

Jag vill inte kalla det för ett avslöjande, eftersom liknande rapporter har sipprat ur Libyen i flera år och de av oss som har familj, vänner eller bekanta som fastnat i några av landets fångläger har hört egna vittnesmål. Men med hjälp av ljud- och videoupptagningar satte CNN:s rapportering ett större ljus på en situation med en lika brutal som komplex historia.

Den arabiska våren nådde Libyen i februari 2011. Protester mot regimen och diktatorn Muammar Gaddafi, som styrt landet i över 40 år, växte sig till ett fullskaligt inbördeskrig och i mars anslöt NATO, med England, Frankrike och USA i spetsen. Även Sverige deltog i den militära interventionen. Med hjälp av NATOS flygunderstöd kunde rebellerna besegra regimens styrkor och när Gaddafi till slut fångades, och dödades, lämnade NATO landet. Utan en tydlig plan på vad som skulle hända sen, har Libyen gradvis reducerats till ett land i ruiner, med flera parallella regeringar, en avstannad ekonomi, växande IS-närvaro och uppemot 1700 aktiva milisgrupper.

Samtidigt har Europa stängt sina gränser för flyktingar och tagit en rad beslut som gjort det svårare för dem att ta sig hit. EU:s migrantavtal med Turkiet är ett sådant. Men Italien är ett av de länder som har gått allra längst. Enligt New York Times har Italien lyckats minska mängden flyktingar som når landet med upp till 85 procent.

Metoderna som möjliggör detta inkluderar att förhandla med libyska miliser om att öka sina patruller längs Libyens kust. Eller att träna den libyska kustbevakningen. Eller att erbjuda sig att reparera deras båtar. Resultatet är att allt fler av de migranter som söker sig från Afrika söder om Sahara stängs in i fångläger under omänskliga förhållanden. Kritiker menar att EU gör sitt bästa för att avskräcka flyktingar från att ta sig till Europa genom att kontrollera flyktingvågorna och styra dem till knutpunkter där brutalitet och laglöshet råder. Allt detta samverkar för att skapa ett klimat där människor som riskerar allt för en chans till ett bättre liv säljs som slavar.

Men slavauktionerna vittnar även om något mer: den rasistiska anti-blackness som återfinns i stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Att dessa miliser och människosmugglare överhuvudtaget kommer på idén att sälja andra människor som slavar, och att dessa människor är svarta, är naturligtvis ingen slump.

I svenska skolor lär vi oss knappt om den transatlantiska slavhandel som format världen, men vi lär oss ännu mindre om den arabiska slavhandel som inleddes redan på 600- och 700-talet och som i över tusen år försatte miljoner afrikaner i slaveri. I Saudiarabien förbjöds slaveri först 1962 och i Oman 1970. Och än idag haglar rapporter om den diskriminering svarta utsätts för i dessa områden. The Guardian har exempelvis rapporterat att kvinnor från Sierra Leone betalat omkring 1000 pund för möjligheten att anställas inom vården eller hotellindustrin i Kuwait. Väl på plats har deras pass tagits ifrån dem, de har tvingats jobba som pigor i uppemot 22 timmar om dagen och utsatts för sexuellt våld. Human Rights Watch har rapporterat att hundratals eritreaner kidnappats och skickats till tortyrläger i Egypten där människosmugglare avkräver fångarnas familjer på miljonbelopp under hot om avrättningar eller slaveri. I Mauretanien uppger CNN att 10–20 procent av befolkningen lever som slavar, majoriteten av dem haratiner, en svart folkgrupp, medan de som äger dem är så kallade vita morer. Ytterligare vittnesmål om utbredd diskriminering återfinns i länder som Tunisien, Israel, Sudan och Oman.

Även i Sverige, långt ifrån inbördeskrig, slavauktioner och den värsta formen av diskriminering som beskrivits i den här texten, kan man som svart stöta på besläktade fördomar från vissa grupper med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Nedsättande ord eller fraser som ”mina föräldrar skulle aldrig tillåta att jag tog hem en svart partner”, ”svarta är orena” och ”svarta är inte riktiga muslimer” förekommer.

När anklagelser som dessa kommer till ytan är det vanligt att folk förnekar eller reflexmässigt slår ifrån sig dem, ungefär på samma sätt vissa män gör när de säger ”inte alla män”. Det säger dock sig självt att jag inte syftar på alla. Däremot är det tillräckligt många för att vara ett problem. Och man gör det alldeles för lätt för sig om man skyller på att det inte är rasism utan bara grundar sig i kultur och traditioner från en svunnen tid. Att stå upp för andras rättigheter, oavsett om det gäller kvinnors, homosexuellas eller svartas, innebär också att säga ifrån om någon i ens familj, ens vänner eller omgivning uttrycker fördomsfullt.

Jag lyfter den här frågan inte för att demonisera, skapa ytterligare motsättning eller dra alla över en kam. Jag lyfter den för att det är först när vi erkänner att problemet finns som vi kan komma till bukt med det. Det är först då vi kan bryta mönstret, och få svarta människor att ses som just människor och inte stereotyper eller varor som ska utnyttjas eller säljas.

Amat Levin

Sök på Politism.se