Stäng
mars 7, 2015
Politism, redaktion

8 mars: ”Viktigt att lyfta transperspektivet”

På söndag är det internationella kvinnodagen. De närmaste dagarna kommer Politism publicera svaret vi fått efter att ha bett personer som vi tycker är smarta och som vi gillar att – så kort eller långt de vill – svara på frågan:

Vad tycker du vi borde prata om den 8 mars 2015?

Här Politisms Aleksa Lundberg:

”Föga överaskande tycker jag det är viktigt att lyfta transperspektivet. Dels för att transpersoner historiskt uteslutits ur den feministiska kampen och dels för att jag anser den vara en avgörande nyckel i upplösningen av traditionella könsroller.

När jag i början på 2000-talet började min resa, med könsidentitetsutredningar och hormonbehandling, pågick aktiva uteslutningar av transkvinnor på Kvinnohuset i Stockholm.

Den dåvarande ordföranden, som var transkvinna, avsattes och förvägrades vidare tillgång till organisationens rum och arena. Enbart för att hon var man-till-kvinna transsexuell.

Idén bakom uteslutningarna gick ut på att transkvinnor i själva verket var ”förklädda män” vars agenda bestod i att penetrera kvinnoseperatistiska rum i syfte att kontrollera kvinnors kroppar.

Många av Kvinnohusets medlemmar ansåg att det var av yttersta vikt, att organisationen förblev seperatistisk, och beslutade därför att utesluta ”de förklädda männen” ur gemenskapen.

I USA pågick liknande exkluderingar av transkvinnor ur kvinnoseperatistiska gemenskaper under 80-och 90-talen, då man ansåg att en ”man” aldrig kan bli eller vara en kvinna, oavsett hur många operationer ”han” gör eller hur många hormontabletter ”han” tar.

”Han” är och förblir man och därmed också en priviligierad förtryckare.

Detta är ju ett extremt, och mycket biologisktiskt, tänk där logiken någonstans lägger krokben för det man kämpar för – frigörandet från könsrelaterat förtryck.

Om alla som biologiskt fötts med snopp, av naturen, är ämnade att bli förtryckande män – oavsett om en identifierar sig som en feminin varelse eller rent av som kvinna – så är vi ju dömda att leva våra liv i snäva könsroller.

Med en sådan logik är det enda raka att separera snopp-och snipp-bärare från varandra och leva i någorlunda fred på varsit håll.

Som väl är menar jag, och många feminister med mig, att Kvinnohusets medlemmar i början av 00-talet hade fel i sin analys. Transpersoner är inte ett hot emot feministiska rum och rörelser – vi är en avgörande nyckel:

Jag är född med snopp.

Endast med anledning av den lilla hudflik, som pekade ut mellan benen på mig när jag föddes, har det – sedan barnsben – funnits förväntningar på att jag ska vara vild, bråkig, vilja pussa tjejerna på lekis och vara en av ”grabbarna grus” i killgänget.

Jag levde aldrig upp till dessa förväntningar och var inte heller intresserad att bli en del av någon könsrolls-konstellation.

Istället visade jag intresse för rosa klänningar, klackskor, krussedulliga bokmärken, andra killar och var allt annat än bråkig. Jag var en feminin, lugn men sprudlande prinsessa som ville heta Aurora. Eller Malin.

När jag var runt fyra, fem eller sex år skulle dagmammorna i lekparken dela in mig och mina kompisar i pojk-och flick-grupper, som någon slags seperatistisk samling inför en utflykt.

Jag visste att jag borde gå och ställa mig med killarna eftersom jag hade snopp. Jag identifierade mig dock mer med tjejerna och blev därför förvirrad i vilken grupp jag egentligen hörde hemma.

Efter en stunds överväganden bestämde jag mig till slut för att ställa mig i flickgruppen.

”Det är ju ändå här jag VILL vara.”

Strax efter att jag prydligt ställt upp mig bland mina medsystrar kände jag hur dagmamman Ylva bryskt ryckte tag om min handled och ledde mig tvärs genom parken, in i pojkgruppen.

”Här ska du stå, begriper du väl?!”

Jag fick panik.

Jag kunde alltså inte själv bestämma om jag var kille eller tjej. Man är sitt kön och förväntas leva därefter.

Som kille skulle man vara stökig och bråkig. Det fanns inget alternativ.

Det var lite som om musten gick ur mig där i grabbklungan och mina kamrater runtomkring förvandlades till fängelse-galler.

”Jag kommer aldrig orka leva ett helt liv på det här sättet. Förstår ni inte att jag är just så som ni ser mig nu?”

Under uppväxten försökte jag aldrig leva upp till könsrollen ”kille”, men levde inte heller ut min egen femininitet eller identitet som tjej.

Femininiteten fanns där men uppmuntrades aldrig. Utan bespottades och blev föremål för regelrätt mobbning. Omgivningen, både inom familjen och skolan, påpekade ofta att jag var fel genom blickar, kommentarer, plumpa skämt och föraktfull, hotfull attityd.

Som tur är har jag genom livet burit med mig en känsla av att det inte är mig det är fel på – utan föreställningen om att snopp-och snippbärare är väsenskilda varelser – med två olika uppgifter att fullfölja.

Jag vet med hela mitt väsen, min kropp och mina erfarenheter att dessa föreställningar är falska. Och att vi kan göra någonting för att bli kvitt dem – en annan värld är möjlig.

Jag inspireras mycket av historikern Susan Stryker, som bland annat har skrivit boken ”Transgender History”. Hon förklarar att transpersoners vara eller icke-vara diskuterats flitigt i feministiska rörelser genom åren, ofta utifrån ett biologistiskt tvåköns- och cis-tänk.

Tack vare den intersektionella analysen, som går ut på att mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa, så förstår allt fler att transpersoner i allra högsta grad förtrycks av den patriarkala idén och de flesta feministiska rörelser idag är transinklusiva.

Många har öppnat blicken, och hjärtat, för oss som står upp för vår transidentitet och förstår att vi faktiskt löser upp fantasin – om att snoppbärare är män med behov av att förtrycka – och snippbärare kvinnor, av naturen undergivna.

Vi är inte det som putar in eller ut mellan benen på oss. Vi är unika individer med egna identiteter, viljor och beteenden – vilka knappast är könsbestämda. (Blanda nu inte ihop det här med någon slags liberal ”identitetspolitik”. Jag förnekar inte att det finns diskriminerande klasskillnader. Dessa är inte OK. Jag vill göra något åt dem. De är en del av förtrycket. Är jag tillräckligt tydlig?)

De strukturer vi lever under är förlegade fantasier från en tid som flytt och vi har all potential att göra oss av med dessa. Vi måste bara våga vilja.

Transperspektivet kan hjälpa oss att bättre förstå vilka vi är, och vilka vi kan vara, som människor.

Låt oss fortsätta den positiva utvecklingen av intersektionaliteten genom att ytterligare en bit släppa in transfeminismen på 8 mars-arenan.

Då hamnar vi ett långt kliv vidare på vår färd mot ett jämställt och öppet samhälle.”

Sök på Politism.se