Stäng
mars 7, 2015
Politism, redaktion
Julia Cagan, ser snällare ut än hon är enligt henne själv. Foto: PRIVAT

8 mars: ”Förhoppningsvis lämnar vi bilden av den universella kvinnokampen bakom oss”

På söndag är det internationella kvinnodagen. De närmaste dagarna kommer Politism publicera svaret vi fått efter att ha bett personer som vi tycker är smarta och som vi gillar att – så kort eller långt de vill – svara på frågan:

Vad tycker du vi borde prata om den 8 mars 2015?

Här bjuder Politisms Julia Cagan på sina tankar:

”Jag hoppas verkligen att vi tar oss tiden att prata om den ökande fascismen i Sverige och i resten av Europa och hur den drabbar de kvinnor som redan är allra mest utsatta.

Afrosvenska och muslimska kvinnor som inte får utöva sina, ofta lågbetalda och slitande, yrken i fred utan ständigt utsätts för diskriminering, hot och hat. Fattiga och papperslösa kvinnor som lämnas helt sårbara för sexuell exploatering av de män de befinner sig i beroendeposition till. Utländska kvinnor som tagits hit av svenska män och som inte vågar söka hjälp när de blir slagna för att de då riskerar att bli deporterade tillbaka till länder där de saknar möjligheter och fått veta att de måste ha bott här i minst två år innan de kan söka efter ett eget permanent uppehållstillstånd.

Listan är lång och jag kan ofta känna att det är just dessa kvinnor, de som förkroppsligar den intersektionalitet vi feminister älskar att tala om, som glöms bort. Problemet med en kvinnorörelse som enbart utgår från erfarenheterna hos de kvinnor som fått möjligheten att uttrycka sig är att de kvinnor som är i störst behov av en politisk frigörelse lämnas utan röst.

Vad jag menar är att vi förhoppningsvis har kommit så pass långt så att vi lämnar bilden av den universella kvinnokampen bakom oss. Varje kvinnas bojor ser annorlunda ut och kräver olika verktyg för att plocka isär. Ingen kan tala för alla och ingen förväntar sig det heller. Men vi måste lägga åt sidan idén att det går att tala om kvinnlig frigörelse som en politisk kamp vid sidan av alla andra, att det går att prata om sexism utan att i samma andetag prata om rasism, ableism, transmisogyni, homofobi och alla andra former av marginalisering som genomsyrar, skapar och göder sexismen.

Även när varje enskild beståndsdel i detta gigantiska nät av samhällelig kvinnohat inte benämns var för sig så existerar dem och lever av varandra. De får och kan inte bara vara något exotiskt strössel vi strör på vår dessert när vi känner för det, dessa högst reella verkligheter måste vara i centrum för att vi någonsin ska komma någon vart med nedmonterandet av patriarkatet i sin helhet. Jag hoppas innerligt att det här blir året då vi äntligen kommer till denna insikt.”

Sök på Politism.se