Stäng
december 20, 2015
Politism, redaktion
Manifestation för flyktingmottagandet på Medborgarplatsen i Stockholm. Foto: Maja Suslin / TT

2015 var första året på länge då jag kände stolthet över Sverige

2015 var det första året då jag inte var i Sverige alls.

Kombinationen av långt och dyrt avstånd mellan Sverige och USA, och att bo och verka i ett land utan lagstadgad semester, ledde till att jag för första gången, under ett helt år, följde Sverige endast genom mina flöden och diverse nyhetskanaler.

Det var också första året på mycket länge då jag till och från fann mig stolt över Sverige.

Jag rös av vällust när jag såg unga demonstranter rusa förbi polisen ner i tunnelbanan och riva ner Sverigedemokraternas illasinnade propaganda. Och när strömmen av flyktingar anlände till Sverige någon månad senare, rördes jag till tårar av engagemanget, som tycktes omfatta varenda person jag känner i Sverige. Det samlades in filtar, mat och kläder. Det tolkades, möttes på stationer och skjutsades till sovplatser. Någon åkte till Lesbos med förnödenheter på sin semester. Någon annan ordnade insamling på sin skola.

Det påminde mig om något som jag tyckt mycket om första gången jag kom till San Francisco för åtta år sedan. En DIY-solidaritet som uppstår när man inte kan lita på välfärdssamhället. Innan den andra tech-boomen i San Francisco tycktes det alltid pågå en fundraiser för något ändamål som var nära och gripbart. Det samlades in pengar till hemlösa, till någons könskorrigeringsfond eller till familjer som drabbats av sjukdom. Jag tyckte det var vackert då, men på ett sätt som jag hade svårt att formulera.

Egentligen tycker jag ju inte att det ska behövas; det är samhällets roll som har lämnats till individens godtycke. Samtidigt finns det en kraft i att gå samman och finnas där när samhället sviker.

Med flyktingströmmen från Syrien fick vi facit i hand på vad alla dessa år med skattesänkningar, utförsäljningar och nedskärningar i offentlig sektor har inneburit. Från samhällets sida var beredskapen nära nog obefintlig. Å ena sidan finns inga pengar, å andra sidan fanns massor med svenskar som skodde sig gott på människors utsatthet. Och allra längst upp satt en regering som inte visste vilket ben de skulle stå på.

Där kom nätverk som Refugees Welcome att spela en mycket viktig roll. Kanske polletten trillat ner efter alla år av högerpolitik, att det inte finns något samhälle som vi kan räkna med längre. USA har vetat det länge, därav hela kulturen runt välgörenhet, fonder och lokala insamlingar. När Sverige nu lärt sig läxan finns också en stark tradition av politisk organisering och det gör nätverken ännu starkare.

Volontärarbete kan aldrig, och ska aldrig, helt ersätta de trygghetssystem som vi finansierar genom skattsedeln. Men jag hoppas att Sverige tar med sig kraften som finns i den folkliga mobiliseringen, vidare in i 2016. Det går inte att lita på Socialdemokraterna, det har kanske aldrig gått, men framför allt inte sedan de började sin vandring mot mitten. Miljöpartiet är det ingen som vet vad de egentligen står för, eftersom det ändras hela tiden.

Det var nog många som röstade på dessa partier som trodde att de röstat fram en vänsterregering, och som hade haft svårt att föreställa sig de gränskontroller och tal om att stänga Öresundsbron som vi lever i nu. Ta med er det in i nästa val. Och tills dess, fortsätt göra det ni gör! Vägra att gå med på ryggradslös och girig politik, bygg nätverk och skapa det samhälle som ni vill leva i.

Stå upp för flyktingar och EU-migranter och kämpa för att bygga upp allt som rivits ner och sålts ut.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler