Stäng
augusti 17, 2015
Politism, redaktion
John Hron mördades 14 år gammal av nazister.

20 år sedan mordet på John Hron: ”Vi hade fel om rasismen”

Det har gått tjugo år sedan John Hron misshandlades till medvetslöshet, och sedan kastades i vattnet, där han drunknade. Mordet blev ett sorts vidrigt klimax av nittiotalets våldsamma högerextremism. En vändpunkt? Knappast, än idag lever de fascistiska subkulturerna, även om nazistiska skinheads blir allt mer sällsynta.

Ändå känns nittiotalet till viss del unikt i sin brutalitet, och sin yrvakenhet, inför den våg av främlingsfientlighet som sköljde över landet. Samma år som John Hrons begravdes, 14 år gammal, skrev vår förra kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth en bok om nazistiska skinheads med titeln ”Skinnskallar – rasister, nationalister eller hyggliga unga män?”, där hon resonerade om huruvida det var korrekt att kalla en rasist för rasist.

1995 var året då jag träffade min första kille. Jag minns hur jag satt på bussen hem till Ekerö och tänkte att, om det kommer ut att jag är bög, då slår rasisterna ihjäl mig. Rasismen var en subkultur, en värstingidentitet, som berörde alla som var ungdomar på den tiden. Rasismen hade ett ansikte och en kropp, den gick att identifiera och att slåss mot (eller springa ifrån).

Om vi var yrvakna på nittiotalet, vad är vi nu? Härdade, eller kanske bara vana? Rasismen behöver inte längre stålhättor och varghakar. Rasismen får 11% i riksdagsvalet, och 25% i opinionsundersökningar några månader efter. Rasismen annonserar i tunnelbanan och hänger på Stureplan. Rasismen är ett karriärsval, och då finns det inte längre någon mening med subkulturalitet. Rasismen har blivit rumsren.

Till och med traditionellt socialdemokratiska Aftonbladet håller sig med kolumnister som tycker att det är viktigt att inte ”missbruka ordet (sic) rasism och rasist”. Jennifer Wegerup, skriver i sin kolumn att en grannkvinna, vars tvätt hon har vräkt ut, har kallat henne rasist, eller som hon skriver senare i kolumnen ”r-ordet”. Peter Kadhammar på samma tidning beskriver invandringen som vår tids kanske största fråga. I en opinionsundersökning håller svenska folket med. Droppen urholkar stenen.

1995, när John Hron vägrade att säga att han älskade nazister, var Sverigedemokraterna fortfarande del av samma rörelse som de tonåringar som tog John Hrons liv. Den process som skulle ta Sverigedemokraterna från Bevara Sverige Svenskt, till Sveriges Riksdag, hade ännu inte inletts. Valåret 1994 vann Sverigedemokraterna fem kommunfullmäktigemandat. Två i Höör, två i Dals-Ed och ett i min dåvarande hemkommun Ekerö. När man rörde sig i stan, eller andra förorter och kranskommuner på den tiden, fick man skämmas när man erkände var man bodde. ”Rasistön”. Vi tyckte, precis som Wegerup, att det var hemskt besvärande att bli kallad rasist på så lösa grunder. Speciellt de av oss som öppet tog ställning emot rasismen.

Låt mig vara övertydlig med att jag inte menar att Wegerup eller Kadhammar är rasister. Däremot menar jag att Sverigedemokraternas inflytande över det svenska diskussionsklimatet har blivit närmast totalt. Det pågår ett skyttegravskrig om problemformuleringsprivilegiet, och i det kriget riskerar vi hela tiden att springa rasisternas ärenden.

För vi hade fel om rasismen. De rasistiska skinnskallarna var inte ”rasismen”. Skinnskallarna, de rasistiska, var en modefluga. De var en lika tidstypisk ungdomskultur som vilka swingpjattar eller raggare som helst. Säkerligen, hade nästan vem som helst med annan bakgrund än Svensk kunnat berätta detta för oss, men vi var upptagna med att akta oss för stålhättor, och skrika ”krossa rasismen”. För det var först när benskallarna försvann, som rasismen på allvar kom ut ur garderoben. 2005, tio år efter mordet i Kode, valdes Jimmie Åkesson till Sverigedemokraternas ledare.

5 år senare kom de in i Riksdagen. Kadhammar skriver i sin krönika att ”Svenska folket är i dag mer välkomnande, mer tolerant och öppnare för världen än någonsin. Se bara på det massiva stödet för Pride, se på alla små kommuner som utan bråk och konflikter tar emot mängder av flyktingar från Afrika och Asien.”

Det är en del av sanningen, en del som vi, som inte vill bli kallade rasister, tycker om. En annan sanning är att personer med invandrarbakgrund diskrimineras på arbetsmarknaden. Ett icke-svenskt efternamn är en black om foten när du söker jobb, och 60 % av Sveriges invandrare är överkvalificerade för de jobb de får. De ansvariga för detta, är samma välkomnande, öppna och toleranta Svenska folk som jublar vid Pride-paraderna.

John Hron, vägrade säga att han älskade nazister. Han vägrade att kompromissa med sin sanning, vägrade att ge rasisterna rätt. Motståndet mot Sverigedemokraterna, mot nazisterna i Kärrtorp, mot värdeförskjutningen i våra dagstidningar handlar om just det – att inte ge dem en tum, att vägra att kompromissa med sanningen. Men rasismen är inte nu, och var inte då, mordiska skinnskallar. Rasismen är hela spektrat mellan brinnande migrantläger och icke-svenska efternamn som sållas bort i anställningsförfaranden. Rasismen är misstanken att personen som ber om dina småslantar utanför Konsum, i hemlighet är rik, och den är idén att de personer som kämpar hårdast är de som fått något gratis.

Vit makt var ett nazistiskt slagord på nittiotalet. Det är dags att inse att det också är en verklighetsbeskrivning. EU-migranternas läger är ett problem – för EU-migranterna. Att polisen inte kan skydda dem är allas vårat ansvar. Brinnande läger går på vårt skuldkonto, precis som de brinnande flyktingförläggningarna på nittiotalet. Rasismen är ett problem i huvudsak för de som varje dag konfronteras med den, inte för svenskar som blir kallade ”rasist”.

Rasismen är missnöjet. Rasismen är patriarkatet. Rasismen sitter i Riksdagen. Rasismen styr samtalet. Rasismen är du och jag och endast vi kan stoppa rasismen.

Tomas Hemstad

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se