Stäng
maj 1, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Johan Nilsson / TT

1 maj får aldrig bli rekvisita och nostalgi

Den som är född i början på 2000-talet och nu ska välja gymnasieprogram vet att Omvårdnadsprogrammet är en utbildning som troligen kommer att göra en lågavlönad och överarbetad med värk i kroppen. Den som väljer den här vägen vet att det är ett yrkesval som kommer att göra dem till fattigpensionärer.

Om någon trots det ska känna sig manad att välja utbildningen måste det finnas en närvarande rörelse som förklarar för dem att det här kommer att förändras. Som lovar att arbetsvillkoren kommer att bli bättre, att anställningstryggheten kommer att stärkas och att lönen kommer att höjas.

Det löftet kan bara arbetarrörelsen ställa ut. Men den som lovar detta måste också gå att lita på.

I dag är det 1 maj. En stor dag. En högtidsdag. Arbetarnas dag.

Men det är också en dag påminner om arbetarrörelsens problem. När de röda fanorna åker fram och de långa demonstrationstågen formeras är det vackert och inspirerande. Men om det är enda gången toppolitikerna plockar fram kampretoriken och attiraljerna kan det nästan kännas utklätt.

Många av budskapen i demonstrationstågen och många av företrädarnas tal är dessutom fyllda av inåtblickande referenser till tidigare ledare, partiinterna fyndigheter och ett extremt nostalgiskt förhållande till 50 eller 100 år gamla valaffischer och partinålar. Fina grejer, och ett begripligt identitetsbygge. Men visuellt och retoriskt kan 1 maj ibland ge känslan av en arbetarrörelse som blivit ett specialintresse utan ambition att öppna upp sig.

För rätt många unga, som inte är uppfostrade och uppväxta med redan engagerade partister, är retorik och budskap svårbegripliga eller långt ifrån ens vardag. Och demonstrationstågen krymper, precis som partierna och fackföreningarna. Det är en dyster syn.

Men 1 maj är lika viktigt och stort som någonsin.

Det är ingenting man kan överge i ”jakt på nya målgrupper”. Det är en dag där ingen i arbetarrörelsen tillåts glömma grundvärderingarna. Men för att nå fler av de yngre, som aldrig under sin uppväxt sett arbetarrörelsen som en självklar maktfaktor, som en stor rörelse eller som en kraft som driver igenom sina idéer, är det viktigt att man aldrig använder grundvärderingarna som rekvisita. De måste förklaras om och om igen.

För några år sedan ställdes Socialdemokraternas 1 maj-tåg i Norrköping in. I stället blev det en stillastående 1 maj-manifestation med Amy Diamond-konsert som draglok. Kritiken lät inte vänta på sig och Socialdemokraterna hånades intensivt. Men lika dumt som det var att ställa in demonstrationståget, lika rätt var det att bjuda in en artist som Amy Diamond i stället för att ta ett varv till med Mikael Wiehe eller Stefan Sundström.

Inget ont om herrarna, men en arbetarrörelse måste måste sträcka ut sin hand till fler än de som inte redan är med på tåget, till andra än de som blir tårögda när någon nämner gammelsossen Gustav Möller eller igenkänningsgarvar när någon parafraserar gammelkommunisten CH Hermansson.

Så länge rörelsen fortfarande ger sitt löfte om bättre villkor, och ser till att hålla löftet, till den 16-åring som börjat plugga till undersköterska kan det faktiskt gå lika bra med Zara Larsson.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se