Stäng
blog-header

Sponsrat innehåll

februari 25, 2016
Politism, redaktion

Guide: Så säger du nej till låga löner

Guiden är skriven av Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.

Här kommer en liten guide till vanliga argument om varför fler låglönejobb skulle behövas. Och hur dessa kan skjutas i sank ett efter ett.

1. Alla kan inte ta/få ett jobb.
Det stämmer att det är svårare för vissa att komma ut på arbetsmarknaden. Det är därför vi har och behöver subventionerade jobb. En låg lön gör inte att personen blir mer kompetent (för det krävs någon form av utbildning), blir frisk nog (för det krävs kanske rehabilitering) eller vad som nu är problemet.

Alternativet till att sänka lönen för de personer som annars inte kommer i sysselsättning är att erbjuda subventionerade anställningar. Dvs att arbetsgivaren får ”rabatt” via skatter och avgifter, i stället för att den anställde ska klara sig på mindre i plånboken. Ytterligare ett alternativ är att erbjuda en utbildning. En grundläggande gymnasieutbildning är en investering, särskilt om utbildningen riktar sig till något av alla bristyrken där det behövs arbetskraft. Alla (ganska) nöjda.

2. Få in en fot.
Kontakter är en viktig variabel för att få ett jobb. För att få in en fot underlättar det att ha kontakter. Har man inte kontakter måste man kanske få hjälp att få in foten. Men prislappen för arbetsgivaren har en mycket liten effekt på anställningsviljan. Det visar experimentet med sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar, vilket resulterade i få och för samhället mycket dyra jobbtillfällen. (Se utvärdering av IFAU )

Därtill har en undersökning visat att färre än hälften av dem som i Europa ”fått in en fot” via tillfälliga anställningar (vilket oftast också innebär lågbetalda jobb) efter tre år fortfarande inte har fått en heltids- eller fast anställning. Så även om ”foten” är inne på arbetsgivarens golv så är den långt ifrån fast förankrad. (Undersökningen refereras här.)

Lösningen här, är en effektiv arbetsförmedling och praktikplatser i samarbete mellan kommuner och lokalt näringsliv, skolor och arbetsmarknadens parter.

3. Lära sig språket och arbetsträna.
Att befinna sig på en arbetsplats är ett utmärkt sätt att bli delaktig i samhället, att få känna gemenskapen av ett socialt sammanhang, känslan av att bidra till något bra, utvecklas och en möjlighet att träna upp språket i en naturlig miljö. Men allt det där blir inte bättre av att den anställde har en låg lön. Verben kommer vara lika svåra att böja, mornarna lika hopplöst tidiga och arbetsuppgiften lika utmanande.

En del tycker det är dags för sänkta löner med anledning av många nyanlända i Sverige. Då är det dags att ta sig en funderare på vad som händer med grundläggande rättigheter och anständiga värderingar om att vi inte ska göra skillnad på folk beroende på ursprung.

Men visst, arbetsgivaren vill kanske kompenseras för i vart fall inledningsvis nedsatt produktivitet. Svaret på det följer av punkt 1 ovan. Därtill finns tankar både från regeringshåll och från fack och arbetsgivare, på hur man på ett bra sätt kan kombinera subventioner med praktik och utbildning. Alla (ganska) nöjda.

4. Bättre låg lön än inget jobb alls.

Helt klart är det stor skillnad på att ha en lön och att få a-kasseersättning eller ingen ersättning alls. Det är också en poäng med och pådrivande faktor bakom den så kallade arbetslinjen, där var och en har både rätt och skyldighet att bidra efter förmåga.

En låg lön inbringar möjligen en viss lättnad för individen som anställs, men innebär mer troligt arbetande fattigdom. En undersökning från EU-kommissionen visar att bara hälften av Europas arbetstagare som går från arbetslöshet till sysselsättning kommer ur fattigdom. Det som brukar benämnas som fattigdomsfällor reproducerar sig via yrkeslivet. Låga löner är med andra ord inte heller en säker språngbräda mot nya höjder i inkomstutvecklingen.

5. Arbetsgivarna har inte råd att anställa.
I dag kan arbetsgivare få olika typer av subventioner (bidrag, faktiskt) för att anställa. Att ta in en ny person kan kosta så lite som drygt 15 procent av lönen. Enligt ett nytt förslag om så kallade matchningsanställningar, innebär det vid lägsta ersättning en lönekostnad på 2 600 kronor i månaden.

Trots det utnyttjar förhållandevis få företag möjligheten till subvention. Inom fackförbunden Handels, Kommunal och Hotell- och restaurang ligger lägstalönerna mellan 18-21 000 kronor i månaden. Många har löner som understiger avtalen. Ändå anser en del arbetsgivarrepresentanter att lönerna måste sänkas eller frysas. Om det här inte är tillräckligt låga löner för att kunna anställa, hur billigt måste det då bli kan en undra? (Mer om matchningsanställningar och lönesubventioner hittar du här.)

Möjligheten till deltidsanställning används däremot flitigt (till och med överutnyttjas enligt EU, som har kritiserat Sverige för detta) och andelen tidsbegränsat anställda har ökat med 60 procent sedan 1990. Deltid och visstidsanställningar är en möjlighet att pressa personalkostnaden. Men hur är det tänkt att arbetstagaren ska kunna leva på sin lön? Baksidan av myntet är att många personer är deltids- och visstidsarbetslösa. I vilken utsträckning är det rimligt att skattebetalarna via statliga subventioner och socialförsäkringssystem ska plocka upp notan för arbetsgivare som vägrar erbjuda anställningar som ger levnadslön?

6. Sverige har en underutvecklad tjänstesektor och måste ha fler låglönejobb.
Ungefär 75 procent av alla anställda i Sverige jobbar inom tjänstesektorn, vilket är samma omfattning som övriga EU. Argument om fler tjänstejobb handlar inte alltid men ofta om att skapa utrymme för fler låglönejobb. Tänk: någon som håller upp porten åt dig, putsar dina skor à la minute eller packar dina varor vid bandet i kassan på ICA. Den typen av jobb har vi i Sverige lyckats rationalisera bort till förmån för en mer resurseffektiv produktion av varor och tjänster.

Att den strategin har betalat sig ser vi bland annat i form av en bruttonationalprodukt i världsklass och en hög allmän levnadsstandard.

Vi ska inte stimulera låglönejobb som avtar pressen på företag att vara konkurrenskraftiga. I stället ska vi upprätthålla framgångskonceptet genom att i huvudsak satsa på produktiva jobb. Det sker främst genom att ge alla lika tillgång till utbildning och möjlighet att stärka sin kompetens och därmed anställningsbarhet. Dealen består av hög omställning på produkt- och tjänstemarknader mot hög trygghet på arbetsmarknaden. Alla (ganska) nöjda.

Inte nog med argument? Här är ytterligare några riktigt tunga:

  • Arbetsgivarna anger i undersökningar gjorda av de egna företrädarna, att det största hindret för rekrytering inte handlar om kostnad utan att de saknar rätt kompetens. Att de subventioner för anställning som finns i dag inte används i någon större omfattning, är ett tecken som stärker den bilden. En följdfråga, som kanske enskilda arbetsgivare bör ta med sina företrädare vid tillfälle, är varför man då hårdfört driver frågan om lägre löner i stället för kvalité i utbildningen och kompetensutveckling? (Här kan du se vad företagarna själva tycker.)
  • Att skapa låglönejobb med nyanlända i särskild åtanke är inget annat än diskriminering och förstärker en redan segregerad arbetsmarknadsstruktur. Troligen speglar det här en normalisering av SD-retoriken. Om sänkta lägstalöner även leder till sänkta löner i allmänhet, riskerar det också att öka främlingsfientligheten och gynna högerextrem retorik än mer.
  • Det är kanske lätt att rycka på axlarna och tänka att det där kommer i vart fall inte drabba mig, utan bara drabba dem som har lågbetalda jobb. Då bör man tänka på att de personernas tak är ditt golv. Att sänka lönerna för några på arbetsmarknaden sker inte av omtanke för dem som har svårt att få jobb, utan för att pressa kostnaderna i vinstökande syfte och för att utöva en långsiktig press nedåt även på högre lönelägen. Här kan vi jämföra med utvecklingen i USA och Storbritannien som tydligt visar att även medelklassen pressas ekonomiskt i kölvattnet av en omfattande låglönemarknad och villkor som sätts utifrån ett kortsiktigt näringsliv- och arbetsgivarperspektiv.
  • Ojämlik inkomstfördelning kan orsaka social oro och spekulation – minns den där finansbubblan som sprack 2008. Vissa kopplingar kan göras till stora skillnader i inkomster. (En djupdykning i dessa samband hittar du här)
  • Samhällen med stora skillnader i inkomster får en sämre tillväxt än jämlika samhällen. Det beror på följdeffekter på utbildning, hälsa, köpkraft mm. T ex har OECD visat att Sverige under en tjugoårsperiod (1990-2010) har förlorat mellan 6-7 procent i tillväxt på den ökande inkomstspridningen. Tänk 150-200 miljarder kronor per år som vi kunde ha haft mycket skoj för.
  • Låg lön innebär en större trolighet för sämre arbetsmiljö, sämre hälsa, lägre samhällsdeltagande och nyttjande av demokratiska rättigheter. Hur fräscht känns det ur ett människorättsperspektiv att driva fram ett nytt proletariat?
  • Fler låglönejobb innebär med stor sannolikhet ökad ojämställdhet. De med lägst lön och osäkra anställningsformer är nämligen kvinnor.
  • Man ska inte glömma att både kapital och arbete är nödvändigt för att ekonomin ska växa. Därför är det också rimligt att utbytet mellan arbetsgivare och löntagare är en kompromiss som båda sidor tjänar på. För effektivitet och rättvisas skull.

Läs mer på Rör inte min lön!

Om bloggen

Rör inte min lön! Politism är en kampanj som LO har sponsrat för att sätta strålkastarljuset på de som har de allra högsta lönerna – och som samtidigt jobbar hårt på att få ner lönerna för de som tjänar minst. Det här handlar om solidaritet, stridsvilja och samarbete. Hoppas du vill delta och engagera dig i frågan, vare sig du gör det med vårt innehåll, andras eller dina egna argument. Frågor och svar om kampanjen hittar du här.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler