Stäng
februari 7, 2017
Henrik Pettersson, Pitchare

Ni svenskar är på tok för ursäktande

  • Jag fick nyligen en kommentar av en kund på jobbet, då jag var i full färd med att ta betalt av vederbörande. Kommentaren gav mig en riktig tankeställare.

    I en dagligvaruhandel så förekommer det ofta att man måste informera kunden om hur denne ska agera för att slutföra sitt köp. Det kan vara instruktioner kring hur kortet ska sättas in eller hur varorna bör hanteras för att inte gå sönder på bandet.

    I detta fall så hade kunden gjort allt man kan önska sig fram tills det var dags att godkänna beloppet på displayen. Kunden stod länge och funderade på hur denne skulle kunna ta sig vidare för att slutföra. Jag säger då med van röst ”Och så trycker du på den gröna knappen igen för att godkänna köpet”. Kunden trycker på den röda knappen och rutinen med kortet måste tas om från början.

    När vi återigen är där och jag förväntar mig att kunden ska trycka på ”klar” (dvs den gröna knappen). Då stannar kunden till och berättar att hen är färgblind. Denna gång är det min tur att stanna upp och jag känner hur jag motvilligt inser att jag matchar min röda tröja.

    Jag kläcker fram ett ”jag ber så hemskt mycket om ursäkt” och formulerar om min begäran till att hen ska trycka på knappen längst ner till höger för att godkänna beloppet.

    Köpet gick igenom utan anmärkning. Samtidigt småpratar jag med kunden och ursäktar min rutin som jag är övertygad om att kunden tog som en kränkning. Kunden tackar och börjar samla ihop sina varor i kassarna.

    Sedan jobbar jag vidare, och efter ett par kunder till så inser jag att mannen står och tittar på mig. Jag möter hans blick och frågar om han glömt något eller om jag slagit in något fel.

    ”Inget alls” säger han vänligt. ”Det enda du har gjort fel är att be om ursäkt för mitt handikapp”.

    Denna kommentar gör mig mållös, då jag i övrigt pratar med kunder på rutin och nästan kan räkna ut vilket svar eller vilken fråga jag kommer få tillbaka. Jag gör en snabb kalkyl i huvudet för hur jag lättast kan bemöta denna oväntade situation och säger till slut ännu mer ursäktande ”det är inte ofta jag träffar personer som öppet säger att de är färgblinda, så återigen, jag får be om ursäkt för min robotkommentar”.

    Mannen ler nu ännu större och säger: ”Ni svenskar är ett fantastiskt folk, men det enda ni gör fel är att ni tror att alla med en funktionsnedsättning tar åt sig så fort man belyser den. Jag tar inte åt mig, men jag informerar gärna om att jag har den. En sak ska du lära dig, unge man, att jag har en funktionsnedsättning är mitt problem, inte ditt. Alltså inget du ska be om ursäkt för då det inte berör dig mer än att du kanske formulerar om dig efter att jag informerat dig om den. Så fortsätt gärna med samma vänlighet och samma fraser, så tar jag mig fram med din hjälp när jag behöver den nästa gång.”

    Med det så tackade han för sig och gick.

    Jag har grubblat över detta. Vad var det egentliga budskapet? Uppfostras vi till att ursäkta andras funktionshinder?

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler