Stäng
maj 8, 2018
Veronika Sandmon, Pitchare

Kan inte alla bara vara snälla?

  • Första maj. Bland alla storartade paroller fastnar jag för barnen med plakaten ”Kan inte alla bara vara snälla?”. Det är så enkelt, solidariskt och samtidigt lite vemodigt att se.

    Där inser jag att det är i socialismen jag fått ge mitt eget inre lilla barn en extra varm kram. Det som aldrig önskade sig en identitet färgad av klasshat och trångsynthet.

    I början av barndomen var många av mina vänner bosatta i hyresrätter, med föräldrar som flytt länder jag inte visste något om. I deras hem fanns alltid mycket folk, gästfrihet och liv. Jag minns att jag tänkte att de här barnen hade allt. För just det där generöst mänskliga är ren rikedom för ett barn. Det var först mycket senare jag förstod att lägenheterna fyllda av folk var symptom på fattigdom.

    När högstadietiden kom hade många av de vännerna behövt göra ännu en flykt – bort från glesbygd och inskränkthet. Men innan dess hade jag aktivt valt bort dem. För att det inte passade in i vad jag förväntades vara.

    Mitt högstadiegäng sågs som ”ordentliga”. Vi bodde i hus, hade bra betyg, idrottade på fritiden och levde by the book. Vi var tvungna att göra våra läxor och vara hemma långt innan midnatt. Om vi avstod alkohol betalade våra föräldrar våra körkort.

    Men vi var aldrig coola. De coola var de som rökte, drack, var ute sent och skolkade från skolan. Vi var lite rädda för dem. Och vi alla såg det som att mina och mina vänners föräldrar var kontrollerande och inte gav oss frihet. Jag förstod senare att det vi hade var trygghet, någon som såg om oss. Att det nog inte fanns samma trygghet i att klassas som cool.

    Det coola gänget överlevde inte de senare tonåren. Både bokstavligen och metaforiskt. Allt för ofta hamnade de i drogmarknadens klor. Och det var där som klass tog deras liv. Samtidigt som den delen av landsbygdens arbetarklass splittrades, överlevde den rasifierade arbetarklassen bara med nöd och näppe. På grund av en ständig kamp för att "göra rätt för sig". I dag vänds dessa två grupper mot varandra för att göda en ideologi fylld av rädsla och hat.

    Mitt gäng då? Vi fortsatte nog våra liv i gräddfilen. Kanske allierade vi oss med någon av grupperna. Kanske gottade vi oss i ett ogenomtänkt "look at us now". Vi bosatte oss säkert på Södermalm eller fortsatte hänga på after-ski med sprillans nya slalomskidor. Vi fortsatte skaffa oss andra vita medelklasskompisar och blev ”Inte rasist, men...”.

    Kanske ser jag i dag bara ytterligheterna. Samtidigt var grupperingarna i min barndom på riktigt. Det visar mig hur klass och påtvingad identitet blir något avgörande och splittrande, väldigt tidigt i våra liv.

    Det är då de där barnen på första maj tågar in. För i socialismens väsen tillåts jag hitta tillbaka till det första stadiet av min barndom. Det när jag bara ville att alla skulle vara snälla. I socialismens namn kramar jag de där barnen i tåget och säger att de har alldeles rätt. Att deras syn på rikedom stämmer. Och tillsammans höjer vi stolt deras plakat.

Sök på Politism.se