Stäng
december 15, 2017
Alexander Hallberg, Pitchare

I skydd av mörkret arbetar graffitimålarna med sin konst

  • Stockholm är en stad full av kultur.

    På dagarna regerar institutionerna med de statliga museerna i spetsen och på nätterna Stureplansklubbarna. Men natten är inte bara krogpersonalens arbetstid utan också gatukonstnärernas. Under mörkrets skydd arbetar de med sin konst för att ge oss ett nytt intryck dagen därpå. En space invader som möter oss i T-banan eller kanske ett stirrande rådjur som plötsligt dykt upp på en trävägg som inte fanns där dagen innan. Betongdjungelns egna djur som ger staden liv.

    Det ligger i graffitins natur att verka i samklang med stadsmiljön, att göra konsten till en del av staden och vice versa. Ett argument som Stockholm stad inte accepterade när de 2007 inrättade sin beryktade nolltolerans mot alla former av graffiti och konstaterade att graffiti och klotter var samma sak och att det av sin natur var kriminellt.

    En skrämmande kultursyn i sig och ett praktiskt resonemang som klingande lika tomt som en använd sprayflaska då det snabbt visade sig omöjligt att efterleva en sådan policy rent praktiskt. Speciellt i Stockholms fall då även laglig graffiti motarbetades.

    Det är en självklarhet att äganderätten måste gälla och att det är upp till varje fastighetsägare att bestämma om de önskar få sin fastighet besmyckad av graffiti men då borde rimligtvis staden göra det enklare att utföra laglig graffiti snarare än svårare som de då gjorde. Som tur för oss alla avskaffades avskaffades nolltoleransen 2014 av den röd-grön-rosa majoriteten.

    I nederländska Eindhoven hade man en liknande policy och lade därför ner massor av tid och resurser på att bekämpa graffitin. För att bevisa det arbete som dessa städteam utförde så fotograferade de sitt arbete två gånger. En gång innan och en gång efteråt. Något som oavsiktligt lett till ett av världens största arkiv för graffiti med över 50 000 bilder.

    Dessa bilder avslöjar inte bara det omöjliga i att upprätthålla det sisyfosarbete en nolltolerans innebär då städteamen ofta återvänder till samma gångtunnel flera gånger, utan visar också det poetiska och oavsiktligt humoristiska i de före- och efterbilder som publicerats. På många ställen kan man direkt fundera på om det verkligen blev bättre efteråt när en ruffig vägg “återställts” genom att den färgglada graffitin tagits bort och istället täcks över av en beige rektangel. En hade önskat att vi hade haft samma rutin i Stockholm. Då hade vi kunnat glädjas åt att nolltoleransen resulterat i ett rikt kulturarv, istället för sju svåra år av konstpolitiskt förtryck.

    Nu står hoppet istället till att de öppna väggarna även öppnar vägar till en helt ny kulturpolitik på området.

Sök på Politism.se