Stäng
december 21, 2017
Nora Adin, Pitchare

Ge varandra antirasistiskt civilkurage i julklapp

  • Bland tankar på presentpapper, polkasnören och julgranspynt finns en bortglömd present som vi alla borde komma ihåg att ge varandra i jul. Kanske till och med slå in i paket och lägga under granen som en konstant påminnelse om vad vi behöver; den fantastiska gåvan av antirasism och civilkurage.

    Alla är för jämlikhet numera, alla påstår sig vara antirasister - men ändå trakasseras och diskrimineras icke-vita oupphörligt och konstant. Den tystnad och bristen på civilkurage som vi ser ifrån varandra när någon blir utsatt är inget annat än skrämmande.

    Det var för inte alls länge sen som jag hoppade på en spårvagn tillsammans med två kompisar. Vi hann knappt sätta oss innan vi insåg att det var någonting som hände längre bak – röster som höjdes över skramlandet från spårvagnen och regnet som smattrade ner mot taket, någon som skrek på någon annan och ett par väldigt svaga, otydliga ”förlåt”.

    När jag vände mig om och gick närmre såg jag en äldre man, en äldre svensk vit man, som hade ställt sig och tryckt upp en pojke mot spårvagnsfönstret. Han skrek på honom och pojken skakade på huvudet medan hans kompis såg sig omkring i panik.

    De andra få personerna på spårvagnen tittade bort eller pillade på sina telefoner, men när jag gick fram och skrek på den äldre mannen att backa ifrån barnen, så vände sig alla. Fortfarande utan att agera.

    Mina vänner anslöt sig. Det visade sig ganska snabbt att mannen var arg för att pojkarna hade satt sig på en plats som var avsedd för äldre personer. En figur med käpp är fastklistrad på de avsedda sätena och mannen var högst bekymrad över att pojkarna inte visste hur de skulle bete sig i detta land.

    Men när jag såg mig omkring så var det mer än bara ett säte som var ledigt. Det var en spårvagn med totalt 5 personer på. Det fanns gott om sittplatser och ändå stod mannen där. Skrek på dom medan spårvagnen var i full rullning, så uppenbarligen hade han inga problem med balansen eller ett behov av käpp.

    Den ena pojken mötte min blick i skräck när jag kom emellan dom och berättade att mannen hade slagit till honom. Hårt. På axeln. Han var tårögd, gråtfärdig och inte en dag äldre än 9 år.

    Det gör mig så ont att barn ska behöva se, utsättas och utstå såna här händelser utan att bli uppbackade. Utan att någon står upp för dem eller visar att någon har dem om ryggen. Det gör mig ont att vi kan vara mer engagerade i att handla nya skor än att visa att vi aldrig, någonsin kommer tolerera diskriminering eller rasism.

    Hade jag fått bestämma så skulle vi inte ge varandra julklappar detta året i form av skjortor eller märkesjeans. Vi borde istället ge varandra hemläxor i civilikurage, i sann anitirasism och inkludering. Vi kan inte bara slänga ut dessa ord som pappersflygplan eller konfetti. Fyll dem med dess sanna innebörd och börja idag. Med handlingar som backar upp nästa generation och som för det vidare till den därefter. Kampen tar nämligen inte slut för att du stänger ögonen. God jul.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler