Stäng
blog-header
augusti 31, 2015
Mohammed Ryback, bloggare
Flyktingar tar sig över gränsen från Serbien till Ungern. Foto: Darko Bandic/AP/TT

Vem är det som drabbas värst av kriget?

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen.

Bilder på döda barn som flytt från kriget borde väcka känslor, och uppmaningar om att agera omedelbart. För om inte ens hjärtekrossande bilder på dränkta barn får oss att tänka om – för att öppna upp våra gränser – så ser jag inget hopp längre.

Vi sitter i stället här med lyxen att diskutera och analysera kostnader för flyktingbarnen precis samtidigt som deras döda kroppar flyter upp på stränderna vid Medelhavet.

Vi fokuserar på diskussionen om hur detta kommer att påverka oss, som om det var vi som var tvungna att packa ner oss i en gummibåt fylld till bristningsgränsen, som om det var vårt samhälle som sakta men säkert skulle kvävas till döds, som de flyktingar som hittades döda i en lastbil i Österrike.

Men det är inte vi.

Vi är i stället de som är duktiga med att bidra med pengar till välgörenhet. Vi älskar välgörenhet och att hjälpa andra människor i andra delar av världen. Vi gör det till underhållning, till bra tv. Företag och artister tävlar om good will-poäng och vem som kan bidra mest. Vi skryter om rekorden vi slår med hopsamlade pengar och den fantastiska solidaritet vi visar dem som har det sämre ställt i världen. Men den solidariteten verkar bara gälla om människorna hålls på avstånd?

För nu är det verkligen kris. Barnen dör varje dag. Men när de står och knackar på utanför vår dörr och ber om vår hjälp blir det ”för mycket” för oss, det blir för nära.

Då blir det blir inte lika underhållande längre, inte lika rörande, och vi tycker i stället synd om oss själva.

Som om död och misär inte var de värsta konsekvenserna av kriget utan att de värsta konsekvenserna var hur vårt lilla land och andra europeiska länder klarar av dessa ”volymer”.

Vi diskuterar scenarier och spekulerar om flyktingarna bidrar till ökad kriminalitet, vi ifrågasätter ”så kallade” ensamkommande flyktingbarns ålder, skribenter målar upp mardrömsscener av ett Sverige som får lägre levnadsstandard. Ett Sverige i total kris helt enkelt.

Hur blev det så här?

Hur blev vi plötsligt de största offren för kriget?

Sök på Politism.se