Stäng
blog-header
juli 11, 2016
Politism, redaktion
Polisens avspärrning vid Tensta Allé i nordvästra Stockholm där en person dödats och en skadats allvarligt i en skottlossning den 27 juni. Foto: Johan Jeppsson/TT

Varför får vi inget stöd när våra unga dödas?

För två veckor sedan, efter midsommarhelgen, mördades en 33-årig ung man ute på gatan mitt på ljusa dagen i Tensta. Samma gata som jag sprang på som barn under sommarloven med mina kusiner och vänner.

Den brutala dödsskjutningen är en i raden av många skottlossningar som ägt rum i Stockholms nordvästra förorter under kort tid. Senaste skjutningen som ledde till döden var på en 15-årig pojke i Akalla, även det mitt på dagen – utanför en förskola. Bara två månader innan hade Akalla drabbats av en dödsskjutning på en 20-åring, mitt i Centrum. Det rör sig alltså om tre stycken avrättningar ute på gatan som ägt rum i grannområden på dryga halvåret. Den utbredda spridningen av illegala skjutvapen i Stockholms förorter är ett faktum.

”Vad är det som händer!?”, frågar jag mig själv när jag dagen efter Tensta-mordet ringer Tensta-Spånga kommunchef (t.f. stadsdelsdirektör), I hopp om att få en klarare bild.

Ganska tidigt i samtalet förstår jag att det inte finns något som helst preventivt arbete från stadsdelsförvaltningens sida gällande spridningen av illegala skjutvapen.

Det är illa att det inte finns något långsiktigt arbete gällande situationen men näst intill chockerande att det inte finns några direkta insatser när tragedin väl inträffar.

Jag får undvikande svar när jag frågar vilka aktiva åtgärder som satts in, som en krisinsats, då mordet bevittnades av flera och kroppen blev liggande på gatan i tre timmar. Däribland många barn. Men det visar sig slutligen att stadsdelsförvaltningen (ett dygn efter) inte agerat alls utan ”inväntar information”.

Inga krisgrupper, inga psykologer eller barnpsykologer, inga traumatologer, inga terapeutiska samtal, ingen utsträckt arm till lokala civilsamhället, inte heller någon beredskap eller handlingsplaner.

Man frågar sig om det är empatilöshet gentemot ortsborna som får beslutsfattande tjänstemän att underlåta att agera. För vi vet att få av dessa bor ibland oss och upplever vår verklighet.

Jag publicerade delar av mitt telefonsamtal med stadsdelsdirektören på Facebook som fick spridning och fick många reaktioner. Bland annat från anställda och före detta anställda i stadsdelsförvaltningar runtom i Stockholmsområdet som berättade för mig att det är precis samma situation och brist på handlingskraft där de verkar.

Detta är delvis ett resultat av att problemformuleringen av Stockholms förorter enbart är en polisiär fråga. I slutändan är det myndigheter och förvaltningars ansvar att morden fortsätter att eskalera och att skottlossningar och skjutvapen normaliseras bland de yngre generationerna.

Araia Ghirmai Sebhatu, juridikstudent och grundare av afrikansvenska organisationen Black Coffee.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler