Stäng
blog-header
februari 5, 2014
Mohammed Ryback, bloggare
Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX

Våga se rasismen i vitögat

I måndags släpptes en rapport om afrofobin i Sverige, på uppdrag av regeringen. Där visar det sig att afrosvenskar är den mest utsatta gruppen i Sverige på flera områden.

Victoria Kawesa, forskare och medförfattare till rapporten, förklarade i Aktuellt att en anledning till varför det ser ut som det gör är för att man i Sverige gärna vill prata om sig själva som ”färgblinda”. När man pratar om en rasism i samhället som grundar sig just på människors hudfärg avfärdas detta ofta. Varför? Jo, för man är ju färgblind!

”Här ser vi minsann bara kompetens”, heter det. Ironiskt då att denna ”färgblindhet” blint sätter vita människor framför rasifierade.

Vi borde diskutera det här mer. Och vi hade kunnat göra det. Men i stället är det en annan diskussion i det offentliga samtalet som tagit mer plats. Det var nämligen röster som i stället för att ta till sig av vad som står i rapporten, började gnälla om att man som vit inte får uttrycka sig i antirasistiska frågor.

Detta för att man inte vill prata ”ras”. Trots att rasismen bygger på föreställningar om just ras.

Men i stället vill man prata individer, enskilda situationer och färgblindhet. Trots att denna rapport och annan forskning visar att färgblindhet är detsamma som maktblindhet. Färgblindhet är detsamma som faktablindhet och blindhet för statistik. Vi kan inte prata om rasism utan att prata ras. Punkt.

På samma sätt som vi inte kan prata könsmaktsordning utan att prata kön.

Jag hatar att prata ras och jag hatar att prata kön. Men man måste ju sätta ord på problemet för att komma fram till en lösning.

Den konservativa debattören Alice Teodorescu kände sig stött när Alexandra Pascalidou i P1 Debatt räknade upp hennes privilegier och ställde en följdfråga om det kanske var därför hon aldrig känt sig utsatt för rasism.

Att hon uppfattas som vit, är kristen och europé innebär att hennes situation skiljer sig från många andras. Hon vill inte kännas vid att hon ens hade några privilegier utan förklarade allting med hårt arbete. Men Teodorescu har tidigare skrivit om hur hon fått rasistiska påhopp, i en text om civilkurage. Två män skrek ”jävla afro, muslim” till henne. Den situationen visar att hon som kvinna född i Rumänien visst riskerar att utsättas för rasism. Det är också intressant vilka rasistiska påhopp man väljer. Afro. Muslim. Hon är varken det ena eller det andra. Det handlar om att de rasifierar henne och gör henne till en annan ras än den de anser sig tillhöra.

Många kvinnor med bakgrund i Östeuropa utsätts också för en annan sorts rasism, som ofta kommer tillsammans med grov sexism.

Men Teodorescu ser inte rasismen utan pratar om hårt arbete. Och hårt arbete i all ära. Men att individförklara rasism är inte bara dumt utan även okunnigt. Och framför allt respektlöst mot alla de som dagligen arbetar hårt och ändå inte får drömjobbet eller drömbostaden på grund av – bland  annat – rasismen och andra diskriminerande strukturer.

Teodorescu säger att hon inte blivit drabbad av rasism. Bra för henne. Grattis. Hon tror inte heller på att rasismen är strukturell. Trots att det är just det som spaltkilometer av forskning visar. Då kan vi väl gå tillbaka till de människor som faktiskt blivit drabbade i stället för att prata om att Teodorescu blir stött när hennes privilegier räknas upp i samtal om antirasism.

Visst, det var klumpigt av Alexandra Pascalidou att påpeka att Alice var ”vacker”. Men det är tusen gånger värre att under samma vecka som en omfattande rapport om afrofobi kom, som pekade på just strukturell rasism mot afrosvenskar, gå upp på en scen för att prata om antirasism och i princip totalförneka förekomsten av strukturell diskriminering.

Vi har inte längre råd att vara blinda, eller låtsas vara färgblinda. Det är dags att öppna ögonen och se rasismen i vitögat. Allt annat är ett hån mot alla oss som blir utsatta för rasism.

Sök på Politism.se