Stäng
blog-header
maj 14, 2018
Mohammed Ryback, bloggare
Nordiska motståndsrörelsen marscherade i Ludvika den 1 maj i år. Foto: Ulf Palm/TT

Sverige får hård kritik för att rasismen accepteras

FN:s rasdiskrimineringskommitté har skrivit en rapport om läget i Sverige när det kommer till rasdiskriminering. När jag läser om rapporten så infinner sig faktiskt en konstig känsla av lättnad.

Förstå mig rätt. Rapporten, som godkänts av den svenska regeringen, ger en mörk lägesbild av Sverige i dag, särskilt fokus ligger på den rejäla slappheten gentemot rasism mot afrosvenskar och muslimer. Rapporten går så långt att den man inte bara kritiserar Sverige för att detta tillåts, utan menar även att oviljan att agera mot rasismen sporrar hatet.

Lättnaden handlar om ett ”vad var det vi sa”. Det är inga överdrifter, det är inga lögner. Det är framför allt inte bara åsikter. Rasism är faktiska handlingar som påverkar människors liv.

Jag har vuxit upp i tron om att FN är the big man. En institution man visar respekt för. Det borde gälla även FN:s rasdiskrimineringskommitté. Men sedan minns jag. Kom det inte liknande anklagelser tidigare. Jag söker på tidigare rapporter, och hittar den som kom 2013. Den är i princip identisk med dagens. Även rapporten 2008 pekarde på samma problem – men där förde man också fram kritik för att man i den nya diskrimineringslagstiftningen tagit bort ordet ”ras”. Det här är alltså ingenting nytt. Det har kommit ett antal rapporter med svidande kritik mot Sverige och slappheten mot rasism. Uteblivna reaktioner på attentat mot flyktingboenden, antisemitiska hatbrott och mordbränder mot moskéer.

Så lättnaden över att de ser problemet går över i ilska över att det inte verkar hända särskilt mycket positivt efter rapporterna.

Jag vet inte vad som är värst. Att vi i Sverige får den här kritiken – eller att vi bryr oss så lite om den. Ska det här bara bli ännu en rapport i högen, ska nästa rapport säga samma sak, och ska vårt svar vara att vi fortfarande inte bryr oss?

Sök på Politism.se