Stäng
blog-header
april 10, 2017
Mohammed Ryback, bloggare
Det igenspikade hålet i Åhléns skyltfönster på Drottninggatan är täckt av postitlappar från förbipasserande måndagen efter terrorattacken. Foto: Anders Wiklund/TT

Samma bil, samma tacksamhet, samma rädsla

I fredags var jag som så många andra stockholmare i chock. Och precis som så många andra kände också att jag behövde göra någonting. Att stänga sig inne av rädsla var inte ett alternativ.

Så jag följde med i vågen av solidaritet i hashtaggen #openstockholm där folk öppnade upp sina hem för strandsatta medmänniskor men också erbjöd skjuts för människor som inte kunde ta sig hem på grund av att kollektivtrafiken stängdes av helt. Jag tog min bil och erbjöd skjuts via min Instagram och Twitter – och kort därefter hade jag plockat upp två främlingar i min bil som skulle från ena sidan Stockholm till den andra.

Samtalen i bilen kan jag tänka mig var exakt samma samtal som många i Sverige förde vid det tillfället. Först och främst en gemensam chock men samtidigt en ökad förståelse för våra medmänniskor i andra länder som får uppleva detta hela tiden: ”Tänk att ha detta som sin vardag”.

Vi som satt i bilen var något närmare den vardagen då vi alla har bakgrund i länder utanför Sverige. Några av oss hade redan haft detta som vardag.

Det fanns också en glädje mitt i sorgen över att så många stockholmare valt att instinktivt reagera med solidaritet i stället för med bara ilska. Men också en oro över att den reaktionen bara är kortsiktig och att det på sikt kanske leder till ökad rasism och islamofobi, samt hårdare lagar som drabbar oskyldiga mer än de stoppar någon terrorism.

Det kändes självklarhet men var ändå konstigt: Där satt vi, tre människor som aldrig träffats innan utan något gemensamt förutom att vi var stockholmare som länkades ihop av en riktigt hemsk situation. Vi kände tacksamhet för exakt samma saker och rädsla för exakt samma saker.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler