Stäng
blog-header
december 8, 2013
Rawa Ali, bloggare
Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX

Orten var mitt hemland

Efter att ha bott i Sverige i ungefär fem år var det dags för mig, min yngre lillasyster och morsan att åka tillbaka till hemlandet Kurdistan och staden Suleymani. Som den lille patriot jag var i den åldern; med den kurdiska flaggan upphängd på väggen i mitt pojkrum, en nyckelring bestående av färgerna röd, vit, grön och en sol i mitten som symboliserade Kurdistans flagga; kan ni säkert föreställa er att spänningen och förväntningarna var skyhöga.

Att åter få träffa mina morföräldrar och släkten på pappas sida var nog det bästa med hela resan, men att träffa mina jämnåriga kusiner var mindre roligt. Där låg den stora besvikelsen, jag blev inte alls bemött som jag hade föreställt mig att jag skulle bli.

Jag kände väldigt tidigt av vibbarna och signalerna som pekade på att dem såg mig som en svikare, en som glömt bort var han kommer ifrån och som tappat kontakten med sina rötter. I deras ögon var jag nu mer av en europé än en kurd, de fick mig att känna mig som en vilsen främling i mitt eget hemland, en utlänning. Detta tog hårt på mig, som fan, och jag försökte göra allt jag kunde för att motbevisa det.

Så småningom började känslan av hemlängtan att växa inom mig och den växte sig allt starkare för varje dag. Väl hemma i Sverige, redan på Arlanda, kände jag att jag kunde pusta ut och viktigast av allt var insikten om att jag kunde vara mig själv igen. Vilken befrielse.

Men jag var samtidigt mer förvirrad än någonsin. Identitetskrisen var mer påtaglig än någonsin. I Sverige var jag en svartskalle, en utlänning, i Kurdistan var jag en svenne, en främling.

Efter att ha kommit hem till Visättra och packat upp alla väskor var det första jag gjorde att gå ner till centrum, känslan var obeskrivlig. Jag kände mig som Santiago i Paulo Coelhos roman ”Alkemisten”, det jag hade sökt i så många år fanns där mitt framför ögonen på mig. Orten var mitt hemland.

Många år senare kom jag att skriva en vers om hela den upplevelsen:

I mitt hemland sa dem kolla på den svennen/
Han tror sig var nånting med dem dollar han kom hem med/
Barndomsvänner som jag växte upp med, har fan gett upp en/
I deras ögon var jag inte längre han dem brukade va vän med/
Och det stämmer nog, men det inte svenneblod/
Som rinner i mig, utan frön från världens alla länder som gror/
Så mycket stör dem att det svårt och hålla pusten inne/
Det sägs att jag inte längre hälsar med en puss på kinden/
Och att jag nuförtiden äter ris med kniv och gaffel/
Att jag behöver papper varje gång jag går på dassen/
Hört att han gör musik, varför är han inte gift än/
Varför kallar han sig muslim om han nu har en flickvän/
Så jag tar nästa flyg hem, van vid att va i kläm/
Ghettobarn utan förutsättning att kunna bli svensk/

Sök på Politism.se