Stäng
blog-header
februari 1, 2016
Mohammed Ryback, bloggare
'Folkets Demonstration' på Norrmalmstorg i Stockholm samlande en del rasister. Foto: Marcus Ericsson / TT

Nu måste vi antirasister visa var vi står

Det är 2016 och vi har en lynchmobb som jagar ensamkommande flyktingbarn och alla andra som har en mörkare hudfärg än vit.

Vi har såväl offentliga personer som privatpersoner som helt öppet försvarar och försöker hitta förklaringar till varför en lynchmobb tar lagen i egna händer, eller ännu värre: hyllar lynchmobben.

Vi avhumaniserar ensamkommande flyktingbarn som aldrig har fått uppleva social trygghet och som saknar den trygghet en mamma eller pappa kan ge. Det är barn som har fått leva på gatan, som fått uppleva krig, fått klara sig på egen hand. Traumatiserade barn som utnyttjats av kriminella gäng. Barn som tvingats till slaveri och till sexhandel. Barn som med all rätt saknar tillit till vuxenvärlden.

Samtidigt som högerextrema organisationer går ihop för en gemensam demonstration i Stockholm läser jag om en flyktingbåt som kapsejsat – en till – utanför grekiska ön Lesbos. Jag ser en bild på ett dött flyktingbarn, bara några år gammal, som har sköljts upp på stranden. Jag ser att bilden delas och någon skriver att de hoppas den väcker samma känslor och reaktioner som bilden på Alan Kurdi gjorde.

Men avhumaniseringen av flyktingar har även påverkat oss i grunden. Även mig, jag reagerar inte lika starkt som jag gjorde på Alan Kurdis bild.

Det är vardagsmat nu att döda flyktingbarn flyter på stränderna vi semestrar på. 

I Sverige, i januari 2016, känns det som jag har rest tillbaka i tiden till Sveriges tidiga 1990-tal. Återigen går vi i grupp, vi ringer varandra och håller koll om varandra, varnar om vissa ställen som kan vara farliga att vistas på. Jag får sms från olika personer som uppmanar alla att ta det extra försiktigt.

Samtidigt vet jag att vi tidigare har visat vårt motstånd mot rasismen. Jag vet att vi kan samlas på bred front och visa en klar och tydlig markering mot nazismen och rasismen. Men ilskan som kom upp efter attacken i Kärrtorp saknar jag i dag. Och jag kan inte hjälpa att jag cyniskt tänker att Kärrtorpsmanifestationen lockade så många för att det var den svenska medelklassen som attackerades av nazister. Hur många av dem som var i Kärrtorp skulle dyka upp vid en manifestation för ensamkommande flyktingbarn?

2016 är rasismen är inte längre lika dold som den var förut. Tvärtom, vanligt folk visar vart dom står utan att skämmas.

Det betyder att 2016 är ett år då vi antirasister behövs mer än någonsin.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se