Stäng
blog-header
oktober 23, 2015
Mohammed Ryback, bloggare
Personer tänder ljus och lägger ned blommor utanför skolan Kronan på torsdagen. Foto: Bjorn Larsson Rosvall / TT

Mitt i nyhetssändningen märker jag att mina döttrar inte äter sin kvällsmat

Jag läser om skolattacken i Trollhättan, som alla andra i Sverige, och vet inte vilka ord jag ska skriva. Jag känner ilska över terrorattacken mot barnen, jag känner oförståelse och jag känner hopplöshet.

Jag sitter och följer sociala medier, jag ser hur folk kommenterar, jag kommenterar, jag läser artiklar på Aftonbladet och i andra medier, jag tittar på Stefan Löfvens presskonferens där han säger att det är en svart dag för Sverige, att hans tankar går till de anhöriga.

Samtidigt som jag är helt inne i nyhetssändningar och diskussioner märker jag att mina barn inte äter sin kvällsmat. De snackar med varandra och skrattar i stället. Jag säger till barnen att äta, men ingen lyssnar på mig. Jag orkar inte reagera tillräckligt eftersom jag är helt inne i nyhetsflödet men när min äldsta dotter ställer sig framför TV:n och stör mig blir jag arg. Jag höjer rösten och ber henne att äta sin kvällsmat. Hon blir ledsen och går tillbaka till matbordet och äter. Jag blir även arg på min minsta dotter för att hon härmar sin storasyster. Så jag höjer rösten mot henne också för att få henne att äta. Nu är båda två ledsna och jag är irriterad.

Klockan är nu 20.00 och det är dags för barnen att sova. Självklart ska det bli bråk om det också. De vill inte sova, de vill sitta med oss och titta på nyheterna. Jag blir arg igen och höjer rösten och ber dem att gå och lägga sig. De vägrar, varannan minut hoppar de ut från sängen och kommer med någon dålig ursäkt.

Pappa jag är kissnödig, pappa jag måste dricka vatten, pappa det här är fel pyjamas.

Nu jiddrar de bara med mig och jag blir arg eftersom jag försöker följa vad som hänt i Trollhättan, jag försöker leta efter förklaring och efter ett motiv. Jag ska skriva en text för Politism – och barnen måste sova. Så jag skäller en gång till och säger bestämt till dem. Gå och sov! Men de var inte beredda på att jag skulle bli arg och Mali, min äldsta dotter blir ledsen igen och går till sängs gråtande.

Jag ska försöka skriva inlägg om skolattacken i Trollhättan men jag vet inte vad jag ska skriva. Och det enda jag kan tänka på är föräldrarna som förlorat ett barn, på föräldrarna som sitter och väntar oroligt på sjukhuset. På hur föräldrars värsta mardröm besannats.

Jag tänker på mina egna döttrar och får dåligt samvete. Tänk om detta hade varit sista gången jag såg dem? Är det så jag vill tänka på dem, att jag var arg och irriterad för att de störde mig i nyhetssändningarna?

Jag går in, pussar barnen och ber om ursäkt för mitt beteende och önskar att jag aldrig någonsin hamnar i samma situation som den som drabbat föräldrarna i Trollhättan.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se