Stäng
blog-header
september 22, 2016
Mohammed Ryback, bloggare
Terence Crutcher står med armarna uppsträckta medan polisen siktar på honom. Ett ögonblick senare skjuts han ihjäl av polisen.

Likgiltighet när polisen skjuter svarta är värre än kaos

Ännu en gång har det fångats på film och ännu en gång har det uppmärksammats världen över. Och jag är kluven.

Å ena sidan måste dessa mord på svarta medborgare, mordet på Terence Crutcher, uppmärksammas. Det bör lyftas som ett strukturellt problem och det bör komma konkreta åtgärder mot en rasistisk poliskår.

Men å den andra sidan: Hur påverkar det vårt psyke att ständigt se svarta män och kvinnor bli mördade av polisen? Vad händer när det blir en vana, normalt att se videos av avrättningarna på sociala medier?

Jag befarar att vi snart kommer bli avtrubbade. Att vi blir passiva när vi ser bilder av oskyldiga människor med händerna upp i luften som ändå skjuts ihjäl på öppen gata. Att vi rycker på axlarna när vi senare får läsa att de skyldiga gått fria.

Vi är kanske är redan där, majoriteter är väldigt vana att se människor från minoriteter dö, oavsett om det är i USA eller ute på Medelhavet på väg till Europa.

Och om vi redan nu börjat avhumanisera våra medmänniskor, hur ska vi då få till en förändring? Vi reagerade inte tillräckligt mycket när Eric Garner sa på film att han inte kunde andas när polisen satte sig på honom och vi reagerade inte tillräckligt mycket när Alan Kurdi slutade andas när medelhavet fyllde hans lungor.

Detta kan leda in oss på två olika vägar. Antingen tar den totala passiviteten över – eller så sker någonting som får bägaren att rinna över. Och om bägaren välter så kommer vi att mötas av kaos. Men kanske åtminstone är ett kaos där vi fortfarande ser på människor som människor. Och jag väljer faktiskt det vilken dag som helst hellre än den dag då vi rycker på axlarna för att människor mister livet. För det är först då vi har förlorat på riktigt.

Sök på Politism.se