Stäng
blog-header
december 6, 2013
Mohammed Ryback, bloggare

Jason är inte ensam

I samband med den årliga Fem i tolv-manifestationen i Sveriges riksdag fick artisten Jason ”Timbuktu” Diakité ett antirasistiskt pris för att han ”visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen.”

Jason grät när han mottog priset från Jasenko Omanovic (s), ordförande i föreningen 5i12 – en rörelse som arbetar mot rasism och diskriminering. Det var dock inga lyckotårar utan ett vemodigt tacktal, dränkt i sorg och besvikelse.

När Jason, med gråten i halsen, snubblade fram orden ”Jag kommer älska i Sverige, jag kommer leva i Sverige och jag kommer dö i Sverige” skrev han in sig i antirasismens hall of fame. Han tog nationalsången och gjorde den till sin egen. Han skrev om den till vår vardag.

För första gången kunde jag relatera till Sveriges nationalsång, via Jason.

Jasons tal är en hybrid mellan Kanye West och Martin Luther King. Jag ser det mod som Kanye hade när han ifrågasatte politiska ledare. När massan reagerade och tvingade till sig en pudel vägrade han gå med på det, väl medveten om att han riskerade karriärmöjligheter.

Jag ser Martin Luther King i Jasons humanistiska sida. I hans eftersträvan att i politiskt konkret arbete skapa ett mer jämlikt Sverige. Ett ständigt fokus på att skapa humanitära lösningar till problem vi bemöter i samhället i stället för att ta den enklaste utvägen och skapa en syndabock. Med detta vill vi säga tack, Jason för att du kämpar för oss.

Du är inte ensam. Vi står bakom och applåderar dig.

/Barakat Ghebrehawariat & Moms

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se