Stäng
blog-header
oktober 12, 2013
Rawa Ali, bloggare

Hennes berättelse

På pendeln på väg till studion efter jobbet satt jag mitt emot en äldre kvinna.

Av någon anledning började vi prata med varandra och snart visade det sig att vi båda är kurder, vilket gjorde att vi fortsatte konversationen på kurdiska. Vi pratade lite om allt möjligt: vädret, tysta människor på tåget, studier och jobb. I början av samtalen var jag och mitt liv i fokus, jag yttrade mitt missnöje över vanliga vardagsämnen, dyra färdbevis, ickefungerande kollektivtrafik under vintrarna, bostadsbrist och arbetslöshet. Hon verkade lyssna och tog mina ord på allvar.

Hon kände igen arbetslöshetsproblematiken och berättade att hon själv var på väg till sin praktik nu, som hon lyckats få genom Arbetsförmedlingen, vilket sprutade ut som en känsla av glädje ur henne. Jag passade på att fråga henne hur länge hon varit arbetslös, hon sa sedan ett år tillbaka, så länge hade hon varit aktivt arbetssökande. Hon berättade att hon endast bott i Sverige i två år, har två barn och är ensamstående. Familjen och vännerna är kvar i hemlandet. Min tanke gick tillbaka till början av konversationen då vi pratade på svenska och jag kunde inte låta bli att känna en beundran inför hennes bruk av det svenska språket, jag hade gissat på att hon bott i Sverige i åtminstone  sex eller sju år, men så var det inte.

Hon berättade hur svårt det varit för henne den senaste tiden när det kommer till att uppfostra barn på egen hand, lära sig språket, skaffa sig ett jobb och i bästa fall en utbildning. Pappan till barnen var kvar i hemlandet. Hon fortsatte berätta att hon tvingats fly till Sverige ensam, utan sina barn, men att hon sen väl på plats i Sverige under det första året ägnade större delen av tiden åt att springa mellan olika myndighetskontor i hopp om att få hit sina barn. Till slut gick de med på att ge även barnen uppehållstillstånd, nu gällde det bara att få hit dem.

Pappan vägrade att godkänna detta och släppte inte ifrån sig barnen, som ville vara med sin mamma. Därför hade hon inte något annat alternativ än att själv åka tillbaka till för att försöka smuggla ut barnen ur landet. Som mamma kunde hon inte låta hennes barn hamna i händerna på smugglarna och själv ta flyget hem så hon bestämde sig för att göra ”smugglingsresan” ännu en gång, men denna gång tillsammans med sina barn, och ett svenskt uppehållstillstånd i bagaget. En kvart senare var vi framme vid T-centralen och kvinnan sa att skulle kliva av. På kurdiska sa hon ett ordspråk som tydde på att hon såg mig som familj och jag tackade för att hon delat med sig av sin berättelse.

Tågresan är oförglömlig och gav mig nya perspektiv på många sätt. Våra problem är inte alltid så stora som vi tror att de är.

Sök på Politism.se