Stäng
blog-header
februari 20, 2014
Mohammed Ryback, bloggare
Husby är ett av de områden som Göran Hägglund vill experimentera med. Foto: Christine Olsson / SCANPIX

Hägglunds förslag hjälper inte utsatta

I måndags skrev socialminister Göran Hägglund (KD) en debattartikel där han hyllade modellen som kallas ”Social Impact Bonds” för våra utsatta förorter och områden. Den går ut på att offentlig sektor ska sätta upp målsättningar inom ett visst område och sen ska företag och organisationer erbjuda sina tjänster för att uppnå målen.

Det företaget eller organisationen som tar på sig uppdraget måste själv finansiera hela projektet och om målen nås betalar offentliga sektorn ut en ersättning. Misslyckas man får man inga pengar och skattebetalarna slipper betala.

Göran Hägglund försöker få det här att låta som en win-win-situation. Lever du inte upp till målen så får du inte betalt.

Men problemet, som jag ser det, är att man kan inte alltid mäta socialt arbete i siffror. Hur ska man mäta utvecklingen av självkänsla och identitet? Hur kan man mäta en känsla av delaktighet och inflytande?

Dessa finns bland de många mål jag jobbar med som fritidsledare och mycket av vårt jobb går ut på att främja i stället för att förebygga. Hur kan vi främja en ungdoms intresse som leder till en ökad självkänsla och identitet? Hur kan vi främja en ungdoms intresse att påverka sin omgivning, som leder till en ökad delaktighet och inflytande? Hur ska man kunna mäta relationsskapandet? Tilliten till vuxna?

När socialt arbete ska omvandlas till företagande missas lätt de mål som inte går att ta på eller  som inte ryms i ett exceldokument. Människor i utsatta områden ska inte ses som produkter som ska mätas i volymer.

Trots att Göran Hägglund inte har sett resultatet av den här modellen – som testas i England, Australien och USA – är han ändå väldigt snabb med att vilja ta det här till Sverige. Jag som fritidsledare tycker att det är väldigt oroande att vår socialminister presenterar ett förslag som han själv inte ens sett resultat av.

Det är ansvarslöst av Göran Hägglund att ignorera nackdelarna med förslaget, som att de inte ens existerade. Men det räcker med att googla för att hitta exempel på hur modellen kritiserats i alla länder som där den prövats. Som fritidsledare blir jag rädd när vi har en socialminister som så lätt är beredd att använda utsatta människor i utsatta områden som experiment.

Hade han varit beredd att chansa och experimentera lika ogrundat med medelklassområden hade protesterna tvingat honom att backa.

Några viktiga punkter som Hägglund verkar ha missat är:

1. Kriterierna för framgång och resultat kommer att ändras. Investerare kommer bara att investera i projekt och företag som erbjuder mätbara resultat. Detta kommer leda till i att organisationer som jobbar med att uppmärksamma exempelvis strukturella problem inte kommer att få finansiering. Inte heller organisationer som jobbar med mål som inte är mätbara, som till exempel konstprojekt, musikprojekt och liknande.

2. Investerare kommer att kräva mer och mer inflytande eftersom de vill se avkastning på pengarna de investerat. De kommer vilja ha inflytande i de projekt de satsar på. Risken med detta är att organisationerna måste drivas som vinstjagande företag.

3. Det kommer bli en orättvis konkurrens mellan aktörer som redan finns i dessa utsatta områden och företag som kommer in. Företagen kommer ha en mer definierad målsättning och en investering som ger dem större resurser. Det kommer i sin tur påverka hur offentliga sektorn fördelar sin budget.

4. Modellen tar bort ansvaret från samhället och lägger det på enskilda företag och organisationer: Det sociala skyddsnätet avvecklas steg för steg i de områden där det är som viktigast.

5. Den offentliga sektorns budget för sociala insatser kommer påverkas. De organisationer som redan jobbar i utsatta områden kommer få dela budget med de företag som har kommit in genom ”Social Impact Bonds”. Att skapa en ny budget med nytt fördelningssystem är komplext och med störst sannolikhet kommer man ta från den budget som redan finns.

När jag tänker på Göran Hägglunds förslag för utsatta områden ser jag framför första stegen mot ett Hunger Games-scenario.

Sök på Politism.se