Stäng
blog-header
februari 10, 2014
Mohammed Ryback, bloggare
Foto: Jens Nordström

Fem år sedan Processen – nu fortsätter processen

För fem år sedan när vi släppte vårt album Processen så hade vi ett enda mål. Det var att vi skulle bli respekterade som musiker och artister.

Jag kommer från en hiphopscen där förortsmusik inte var populär. Det var mycket fördomar som cirkulerade kring just förortsrap. I orten var inte heller svensk hiphop särskilt stort. Man lyssnade på de stora artisterna, Ison & Fille och Ken. Resten lyssnade på ”vanlig populärmusik”, techno och sånt.

Hiphop var antingen på engelska – och då var majoriteten amerikanska artister – eller så var den innerstad. Förortshiphopen var inte trovärdig.

Innerstadshiphoparna var the real deal. De hade råd med dyra hiphopklädmärken medan vi köpte våra hiphopkläder på Speedway. De kunde importera hiphopalbum som var svåra att få tag i. De hade dyra turntables och köpte dyra vinylskivor som vi bara kunde drömma om. De garvade åt vår rimteknik och kallade oss bakåtsträvare. De kallade våra berättelser för överdrifter och upplyste oss om att vi faktiskt inte bodde i Compton.

Trots att vi kände att hiphop var en del av oss så kände vi oss alltid underordnade. Det var en frustration som byggdes upp. Vi kände att vi aldrig dög inför ögonen av den svenska medelklasshiphopen som verkade ha patent på kvalitet.

Vi ville visa att vi kunde skapa musik som var grym utan att hamna i den inofficiella kategorin ”bra för att vara från förorten”. Vi skapade och fortsätter skapa det bästa inom svensk musik tack vare förorten.

Det kändes egentligen som en absurd känsla att kämpa för att få acceptans inom sin egen genre. Processen var ett bevis för oss att visa att vi kan musik. Det handlade aldrig om pengar eller kändisskap. Det handlade bara om det. Respekten. Att vi från orten kan.

När vi väl släppte skivan var folk ändå öppna med sina fördomar om att vi ansågs vara bra för att vara förortare. Vi blev refererade till som undantaget som bekräftar regeln. Något vi själva uppmärksammade i flera intervjuer. Vi tyckte att det var skevt för att de aldrig bedömde oss som vanliga rappare. Snarare såg man på oss som blattar som vill testa på svensk hiphop.

Samma år som Processen släpptes nådde det en ny publik utanför hiphopelitisternas proffstyckarforum. Förortsfolk började lyssna på oss, media uppmärksammade oss och strax därefter fick vi även Manifestpriset för ”Årets hiphop” och nominerades till P3 Guld för ”Årets hiphop”. Allt detta på en skiva som gick att ladda ner gratis på internet.

Det sjukaste av allt är att jag faktiskt var nöjd med att få positiva kommentarer på hiphopforum. Av samma människor som jag gjorde skivan för som ett bevis på att vi är minst lika bra artister.

Nu – fem år senare – fyller vi Gröna Lund, har egna tv-serier och dokumentärer som berättar om vår syn på svensk hiphop. Vi har varit aktiva i olika debatter bland annat om censur mot musiker och om polisvåld.

Våra musikfamiljemedlemmar i Ayla – STOR, Mack Beats och Carlito – har också alla fått priser och nomineringar för sin musik.

Det är lite sjukt att tänka att vi för bara fem år sedan satt tillsammans i en ungkarlslya och rappade texter för varandra och spelade in i garderoben.

Nu när man ser tillbaka på det märker jag hur mycket vi åstadkommit. Men vi är bara halvvägs. Alla fördomar är inte krossade än. Alla rum är ännu inte tillgängliga för oss.

Men jag ser fram emot de fem nästkommande åren.

Processen fortsätter med ett nytt album i år.

 

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se