Stäng
blog-header
april 9, 2018
Mohammed Ryback, bloggare
Foto: Gorm Kallestad / NTB /TT

Det fattas barn – men ingen verkar reagera

På fyra års har över 4 492 barn försvunnit efter utvisningsbeslut. Över 1 700 ensamkommande barn har försvunnit under samma period. 1 456 barn har fortfarande inte hittats.

Bara i år hade 223 barn anmälts försvunna, redan i mitten på mars. Bara 19 av dem har varit ensamkommande, resten av barnen tillhör en familj här.

Det är sjuka siffror att möta. Men det är också sjukt hur man avhumaniserar dessa barn. För hade det varit ”våra barn” hade det betraktats som en nationell kris och en skandal att det saknas en riktig strategi för att hjälpa dem.

Men det är inte ”våra barn”. De är siffror. Statistisk, från en akut situation. De är föremål för stigmatisering och misstänkliggöranden. De är slagträn i valdebatten mellan olika politiska partier. Det finns en splittring hos oss kring dessa barn. Är de ens barn? frågar man.

Men det vi borde tänka mer på är att någon saknar sitt barn. Någon undrar var barnet är. Någon därute är orolig för sitt barn. Någon vill veta hur barnet mår. Någon vill att deras barn ska bli mer än statistik i en text om försvunna.

Sök på Politism.se