Stäng
blog-header
januari 16, 2017
Mohammed Ryback, bloggare
I fredags samlades hundratals människor i Rosengård för att hedra den 16-årige pojke som sköts till döds vid en busstation kvällen innan. Foto: Andreas Hillergren/TT

De bryr sig inte om Ahmeds död

Efter Ahmeds Obaids död har många försökt väcka sympati för offret. En 16-årig kille mördas vid en busshållplats på Rosengård och många har vädjat om att se det mänskliga hos offret, att inte avfärda offret, att inte misstänkliggöra offret. Att se Ahmed för vad han var: ett barn.

Jag blir provocerad av att vi ens måste tänka i dessa banor,  att vi måste påminna människor om att den som dör i orten också är människa. Att vi är precis som du, med drömmar och mål.

Det är en tragedi att se när boende på Rosengård och Ahmeds föräldrar och vänner kämpar i motvind för att in i det sista försvara hans namn. Att de nästan känner att de tvingas till det i stället för att bara få sörja det orättvisa, ofattbara och tragiska som hänt.

På grund av hans namn och hans adress måste man gå i försvar för honom. Inte för sig själva, utan för vad de andra – majoriteten utanför Rosengård och liknande områden – ska tycka. Om de tycker att han är värd att hedras eller inte.

I slutändan är svaret enkelt. Utanför förorterna bryr man sig inte på samma sätt för det är inte någon som inte uppfattas som en del av dem som har drabbats. Det är inte en etnisk svensk mitt i livet som har förlorat livet. Man bryr sig inte, för det är en Ahmed som har dött, bryr sig inte för att det hände i ett segregerat område, en plats som stämplats som ”no go-zon”. En plats de inte besöker och inte relaterar till.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler