Stäng
blog-header
november 9, 2013
Rawa Ali, bloggare
Sverigedemokraterna demonstrerar för att neka "utlänningar" rösträtt. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX

Bara en station bort

Fredag kväll, vi var ett kompisgäng från trakten – Flemingsberg – som skulle åka till ett Ungdomsdisco i Huddinge. Det ligger bara en station bort.

En station bort, men en annan värld. ”Finkläderna” var på, de fräschaste skorna var på och halva Dax-vax burken var insmetad i håret. Den korta tågresan gav oss ytterligare fem minuter att spegla oss i de mörka fönsterreflektionerna, innan det var dags att kliva av.

Nästa Huddinge, tjöt det i högtalarna. Fjärilar i magen i kombination med oro började växa inom oss så vi fort vi klivit av tåget och vi går långsamt ner för trapporna till tunneln som leder ut till torget. På torget får vi syn på de gula jackorna, vilket direkt gav en känsla av lugn, det var nattvandrarna. Vår säkerhet på gatorna, åtminstone mellan klockan 21 och 23.

Klockan börjar närma sig tolvslaget och discot är slut, då var det dags att gå tillbaka mot tåget som ska ta oss hem till orten. Sträckan mellan Ungdomens hus och tågstationen tog ungefär 30 minuter att gå. Det var de 30 mest skrämmande minuter man kunde uppleva som 14-åring. Klockan är efter midnatt, inga vuxna på gatorna, inga nattvandrare, inga Lugna Gatan-vandrare, inga poliser inom räckhåll. Bara fem, sex, svartskallar från Flempan i ett rasseområde.

Vi börjar närma oss centrum, nu gällde det att se och höra sig för extra noga. Fyllegap och högljudda ungdomar utan brytning kunde vara tecken på skinheads runt hörnet. Vi passerar försiktigt förbi alla stängda butiker och snart kom vi till torget. Än så länge har vi klarat oss bra. Nu var det endast en sista riskzon kvar att passera; torget. När vi väl passerat torget hör vi det som vi fruktat hela vägen, väsen som ekade högt i tunneln.

Där var de, ett gäng skinheads på tio till femton personer. Inte nog med att de var tre gånger fler än vi, de flesta var också minst fem år äldre. De får syn på oss. Knivar, hammare och halvkrossade flaskor kommer fram. Paniken och adrenalinet inom en växte fort, helt plötsligt springer dessa skinheads mot oss. Vi springer för våra liv, åt olika håll, några springer över vägen, får sparkar mot ryggen, ramlar mot marken men reser sig snabbt upp igen för att fortsätta springa. Några av oss klättrade och kastade oss över vassa och spetsiga järnvägsstängsel och fick fingrar upprivna i samband med fallet. Som tur var kom det aldrig något tåg just då.

Snart möttes vi alla upp på perrongen. Vi skakade, några blodiga och andra med mindre sår här och var. Pendeltåget rullar in mot stationen och vi stiger snabbt på. Allt vi ville var att gå på ett disco, men budskapet var tydligt, dessa skinheads ville inte ha oss på deras ungdomsgård, i deras område och framför allt inte i ”deras” land. Den här visan var vi med om en gång i månaden och varje gång låtsades vi som att vi glömt bort den senaste gången och hoppades på att klara oss bättre denna gång.

Den här rasismen och de här handlingarna pågår än i dag och drabbar många ungdomar. Skillnaden är att de nu åtminstone till stilen blivit mer rumsrena och inte längre är skinheads. Men en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson, då blir det en jävla massa liv och total mediahysteri.

Själv hade jag valt en tårta i ansiktet framför de bortträngda upplevelserna jag har av rasismen och promenaden från discot i Huddinge tusen gånger om.

Sök på Politism.se