Stäng
blog-header
juni 14, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Utsatta barn sätts i isoleringscell. Foto: Jessica Gow / TT

Widar Andersson rycker på axlarna när små barn sätts i isoleringscell

I en ny granskning från Sveriges Radios Ekot avslöjas det att Statens institutionsstyrelse (SiS) sätter allt yngre barn i isolering. I förarbetena till lagen står det att isolering ”i princip inte ska förekomma”. Men nu blir alltså även små barn utsatta för det.

”Isoleringscellerna på statens ungdomshem är små kala rum, helt utan möbler. Bara en galonmadrass på golvet. Här kan barn och unga bli inlåsta, i bland i bara underkläder, i upp till 24 timmar.”

Att fängslas i en sådan situation är svårt nog för den tuffaste av vuxna, att som barn utsättas för det måste vara olidligt. Det är illavarslande och väldigt oroväckande att allt fler barn nu hamnar i isoleringsceller. För den som månar om att Sverige ska leva upp till FN:s barnkonventionen och vårdar tanken om rehabilitering är detta ett stort problem, likaså för den som besitter någon form av empati och kan känna med andra människor.

Det ska krävas mycket för att inte känna ett hugg i hjärtat av tanken på en nioåring som sitter fängslad i en isoleringscell.

Tyvärr finns ändå personer som är beredda att försvara denna praktik. De som anser att ett litet barn som sätts i isoleringscell inte handlar om mer än att de fått ”lugna ner sig någon timme i ett låst rum”. En sådan person är Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet.

Andersson har många gånger luftat reaktionära åsikter, något som vunnit honom utrymme då han också är socialdemokrat. I sin senaste ledartext viftar han helt bort kritiken från Barnombudsmannen och det som Ekots granskning visat. I stället tycker han att vi borde vara upprörda på ”Utanförskapssverige”. Han anser att vi borde blunda för att barn fängslas i isoleringsceller, kallar det gnäll, för att barn är i missförhållanden även i andra situationer.

Det är inte bara empati och respekt för barns rättigheter och särskilt utsatta situation som saknas i argumentationen, utan också förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Ekot har intervjuat en person som själv suttit i isoleringscell. Hon beskriver det såhär:

”– Det är helt vansinnigt. Vad tror de att det kommer att göra med de här barnen? Det kommer att göra samma som för mig; att man slutar visa vad man egentligen känner och blir förvirrad i sitt beteende, säger Linnea.
– Man slutar känna tillit. Och att vara på den här lilla ytan, det kokar inom en när man tänker på det, berättar hon om efter egen erfarenhet.”

Ett nioårigt barn går i tredje klass, i lågstadiet. Ett nioårigt barn är precis i åldern då hen kan läsa enklare böcker, och leker med leksaker. Ett nioårigt barn börjar precis fundera över livets stora frågor, hen undrar över livet och döden, om tillit och svek.

En isoleringscell ger ett barn svar på de frågorna, i form av ärr som kanske aldrig läker.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se