Stäng
blog-header
mars 22, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Även i de fina kvarteren... Foto: Fredrik Sandberg/TT

Värderingskriget – Högern pratar kultur hellre än klass

Lena Adelsohn-Liljeroth (M), den förra kulturministern, och hennes man Ulf Adelsohn, gammal partiledare för Moderaterna, läser hatsidor.

Inte vilka hatsidor som helst utan hatsidor som finansieras och drivs av extremhögern. Sidor som trakasserar och hetsar mot feminister, invandrare, flyktingar, mörkhyade, journalister och meningsmotståndare. De tror att medierna förvränger och förtiger fakta om invandring, en myt som började spridas av extremhögern i Sverige under 80-talet.

För den som är inte är bekant med paret Adelsohn kan man påminna om att Ulf Adelsohn röstade nej till sanktioner mot Sydafrikas apartheid och Lena Adelsohn-Liljeroth skrev en bok om extremhögern på 90-talet, där hon kom fram till att man inte är rasist om man bränner flyktingförläggningar och misshandlar mörkhyade.

Patrik Engellau är ordförande för en högertankesmedja, han är välbeställd och inflytelserik. Han tror att afrikaner saknar ”den kapitalistiska andan”, till skillnad från tyskar som har ”utvecklingen i blodet”. Att arbeta hårt verkar inte finnas i afrikanernas kultur, menar Engellau. Kultur är ett återkommande ämne, invandrare och flyktingars kultur rättare sagt. Det är gemensamt för både paret Adelsohn och Engellau, att ”de andra” har en kultur som är ett problem för oss svenskar.

Björn af Kleens reportage i Dagens Nyheter visar hur rasistiska åsikter och sympatier Sverigedemokraterna får större fotfäste på Östermalm, svensk överklass hemmaplan.

SD-sympatier är ett väldigt trubbigt och i många fall felaktigt mått på rasistiska värderingar. Ser man på de ”gamla” moderaterna som paret Adelsohn härstammar ifrån så låg de inte långt ifrån var Sverigedemokraterna är i dag, rent värderingsmässigt. Men reportaget pekar ändå på ett skifte bland borgerligheten och deras välbeställda. För det är inte bara vilka värderingar som uttrycks utan också hur de uttrycks som är avslöjande.

Föreställ dig att du levt i ett land där politiken dominerats av två motpoler så långt bak du eller dina föräldrar kan minnas. Kampen har stått mellan höger och vänster, arbetsgivare och arbetstagare, överklass och arbetarklass. Men med åren så börjar de två polerna plötsligt närma sig varandra. Till slut märker ingen någon skillnad längre, det talas om olika skatter och avdrag men i stort sett så framstår de två största motpolerna som en och samma. Samtidigt har du en stark känsla av att något är fel med landet. Arbetslösheten ökar och klyftorna mellan människor gör det också.

In kommer en ny aktör på arenan, ett parti som visserligen har en mörk historia men som nu bytt skepnad. De pekar på de gamla motpolerna och säger att inte bara dem utan alla andra är likadana. De ensamma står för något nytt och annorlunda, en lösning på problemen du upplever finns i samhället. För dem handlar det inte om klass, det handlar om kultur.

”Moderaterna och Socialdemokraterna har byggt sin existens på att de företräder vissa klasser, arbetarklasen respektive kapitalisterna. Den kampen är överspelad. Sverigedemokraterna är inget klassparti. Här möts man över klassgränser och målsättningarna ligger på ett helt annat plan. Värnandet om det egna folket är i fokus och det handlar då inte enbart om jobben utan om en sammanhållning i vidare mening”

Så förklarar en av de rika personerna i DN-reportaget varför de lockas av Sverigedemokraterna. För den som kan sina politiska ideologier så är det omöjligt att inte göra kopplingen till fascism. Faktum är att ”klassfrid” och folkgemenskap bortom samhällsklasser är en av fascismens grundpelare. Och det är vår gemensamma kultur som gör oss till ett folk, åtminstone nu i dag. Förr var det blodet och våra gener, vår ras. Det är lite svårare att sälja in till den vetenskapliga och moderna människan. Däremot går kultur hem, det visar Sverigedemokraternas opinionssiffror tydligt.

Det verkar finnas en utbredd tro på att borgerligheten hade helt annorlunda, mer öppna, värderingar under tiden som Fredrik Reinfeldt var statsminister. Den mer progressiva höger han representerade med tal om öppna hjärtan och migration som en självklarhet går knappt att hitta i dag. Har borgerlighetens representanter plötsligt förändrat hela sin världsbild eller har något annat skett?

Jag tror inte att det är värderingarna som bytts ut, jag tror att det helt enkelt blivit fritt fram att uttrycka det man känt länge. Klart är att många åsikter som förr ansågs som direkt rasistiska eller diskriminerande nu är mer rumsrena, vilket självklart bidragit till kursändringen. Men det handlar också mycket om var man anser sig kunna vinna röster.

Tidigare har jag påpekat att det skett en glidning bland högerns opinionsbildare och elit mot invandringskritiska åsikter i takt med att de fått ökad uppskattning från extremhögern. Samma glidning går att återfinna bland högerns politiska företrädare. Deras representanter i riksdagen tävlar om vem som kan vara tuffast mot flyktingar och invandrare. I sociala medier sprider de samma åsikter som framkommer i DN-reportaget, ibland mycket värre.

De kanske har haft de värderingarna länge, men det är först nu som de ser att de kan vinna på det.

Sänkta löner för arbetare och sänkta skatter för välbeställda är svårt att sälja in. Sänkta löner för invandrare och höjda avdrag för svenskar är däremot lite lättare. Att förklara för allmänheten hur socioekonomiska förhållanden påverkar brottslighet har ingen tid för, men säger man att det finns en kultur hos de andra som skäl till att de inte sköter sig så vinner man lätt röster.

Det är åtminstone tesen, säkerligen baserad på att uppskattningen och positiva responsen från väljare ökar i takt med hårdheten mot invandrare. Frågan är om det är faktiska röster i någon meningsfull betydelse eller bara glädje bland en viss väljarbas att politiker nu bekräftar deras världsbild. Okej, det där var lite för krångligt formulerat så jag ska säga det tydligare: Ni får nog inte rasisternas röster, bara deras uppskattning för att ni vridit samtalet dit de vill.

Sverigedemokraternas vinnande koncept har anammats av stora delar av borgerligheten och dess företrädare. Jag ser inte att spridningen kommer att stanna där, tvärtom så pekar det mesta på att även övriga partier oavsett ideologisk hemvist kommer att köpa kultur som förklaringsmodell för alla samhällsproblem.

Frågan är om det går att vända trenden. På det har jag tyvärr inget svar.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler