Stäng
blog-header
augusti 28, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
"The Square" visas på biografer just nu.

The Square visar en värld utan vilja

I denna text beskrivs två scener ur filmen The Square. Ingen av beskrivningarna avslöjar handlingen i filmen.

Ruben Östlunds senaste verk, The Square, har tagit filmvärlden med storm. Den har vunnit Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes och är Sveriges kandidat till Oscarsgalan. Men det här är inte en recension av filmens kvalitéer, istället vill jag titta på den värld som Ruben Östlund målar upp. En värld där ingen tycks vilja något.

Filmens huvudperson är Christian, en självupptagen och välbemedlad man som är konstnärlig chef för ett museum. Vi får följa med in till Stockholms konstvärld som framställs som oerhört krystad och navelskådande, men också till mindre resursstarka kvarter dit Christian beger sig för att återta sin plånbok och sin telefon efter att han blivit rånad. Christian och de runt omkring honom är alla rörande överens om alla människors lika värde, de ser sig förmodligen som progressiva och öppensinnade. Framåtskådande, moderna människor som anser att solidaritet är en självklar handling. Men i filmens olika situationer uppstår det konflikt mellan hur Christian och de andra betraktar sig själva och hur de agerar.

Genomgående för varje möte i filmen är huvudtemat tillit. Ett tema som i bland behandlas genom mångfacetterade skildringar med scener som lämnar en grubblande, och i bland hanterar Östlund temat genom att skriva publiken rakt på näsan med den största penna han kan hitta.

I en scen sitter Christian på en bänk omgiven av shoppingkassar från olika butiker i Mall of Scandinavia. En tiggare går förbi honom och ber honom om pengar men Christian säger att han inte har något varpå tiggaren sätter sig på marken en bit bort och ber om pengar från andra förbipasserande. En situation uppstår och Christian måste drastiskt bege sig iväg, men behöver att någon håller koll på hans inköp under tiden han är borta. Christian ber då tiggaren att hålla koll på kassarna åt honom, vilket han också gör. Väldigt övertydligt.

Men det är inte det uppenbara som skapade mest obehag hos mig, utan snarare det urvattnade och grumliga. För mig blev The Square en kritik av hur samhällsproblem skiftats till något som kan lösas på individnivå, men Östlund löper aldrig riktigt linan hela vägen ut. Den tillvaro som Christian och de andra existerar i verkar så oerhört främmande. Den påminner närmast om det extremhögern kallar för ”godhetsapostlar”. Personer som uttrycker ”korrekta” värderingar för att framstå som bra människor och få omgivningens gillande. Värderingarna och åsikterna blir därför också bara ord som de aldrig egentligen behöver leva upp till.

Jag vill tro att de flesta människor är beredda att betala med blod, svett och tårar när det kommer till kritan. Det är den erfarenhet jag har utifrån människorna omkring mig och i synnerhet inom den fackliga rörelsen. I bland har vi inte möjlighet att bidra fastän vi känner att vi borde i enlighet med våra värderingar, men det är att vara mänsklig. Samtidigt hade det varit en hyfsat kort och ointressant film ifall konflikten mellan åsikt och handling inte funnits där inom Christian. Men jag har ändå svårt att släppa det slentrianmässiga (icke)ställningstagandet som filmens huvudpersoner representerar.

Den enda gången det riktigt brände till inom mig är i en scen där Christian plötsligt utbrister ”Innan vi vet ordet av har vi börjat prata fördelningspolitik” och lyfter blicken från individ till samhälle. Men den scenen är över i ett ögonblick. Tyvärr känns det lika flyktigt inom politiken.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se