Stäng
blog-header
september 17, 2018
Kawa Zolfagary, bloggare
Är det såhär kampen ska se ut? Ja, kanske. Foto: Anders Wiklund / SCANPIX

SD-väljarnas rädsla kan mötas med närvaro

I våras presenterade SOM-institutet årets förtroendebarometer, där det framkom tydligt att de som röstar på Sverigedemokraterna har mycket lägre förtroende för flera av samhällets viktigaste institutioner än andra väljare har.

SD-väljarna tror att systemkollapsen i princip har skett och känner knappt någon optimism alls gällande hur bra Sverige kan tackla framtida utmaningar. När jag läser Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlssons svulstiga våldsromantiska ”seger eller död”-text kan jag inte låta bli att tänka att han bara är huvudet som ger uttryck för det som den högerextrema svansen gormar om dag ut och dag in på sociala medier, om än med färre stavelser.

En strategi för att bemöta domedagsprästerna i SD har varit att föra fram studier, forskning och data som visar att Sverige går som tåget. Var och varannan har blivit till en mini-Hans Rosling, sociala medier fylls av grafer som visar att brottsligheten sjunker, arbetslösheten likaså och att Sverige inte tagits över att islamist-kommunister som vill tvinga på dig flygskatt medan de själva får gå före i bostadskön. Om det har någon större effekt är jag tveksam till, det påverkar eventuellt den som står och väger på kanten men för den som redan är djupt nere i kaninhålet blir det bara ännu mer vinklade nyheter från ljugmedia. Som bekant så talar samhällsinstitutionerna sanning när de bekräftar den högerextrema världsbilden, medan allt som talar emot är en konspiration.

Dessa väljare har en reaktion och en rädsla som kan tyckas vara extrem. De flesta av oss går till jobbet och lever våra liv helt som vanligt, med ett fungerande samhälle som finns där för nästan alla. Men det är inte ett system utan sina brister, och rädslan är kanske inte helt obefogad.

På många platser i landet fungerar inte vården på den nivå som ett så rikt land som Sverige borde ligga. I glesbygden har vårdcentraler, bankomater och myndigheter försvunnit – och jobben med dem. Samma problem återfinns i storstädernas förorter, med undantag för de djupt segregerade villaområden där mångmiljonärerna bor. Vanligt folk som knegar på producerar mer än någonsin, men överskottet kommer dem inte till gagn utan hamnar i fickorna på ett fåtal. Du jobbar mer, företaget tjänar mer, men lönen halkar kanske ändå efter. Inte konstigt att du blir arg, förtvivlad och känner att någonting gått sönder i vårt samhälle.

I detta hittar du det så kallade missnöjesröstandet. För de flesta partier säger att allting funkar som det ska, ett parti säger att något är trasigt. Du kanske inte höll med om varför innan, men det partiet delade åtminstone ditt missnöje och ditt låga förtroende.

Hur kan man då nå de medborgare som inte har något förtroende för samhället? Ptja, hur får du någon som är rädd för hundar att förstå att din hund inte kommer bita dem? Du sätter dig ner bredvid hunden, klappar den för att visa att den är snäll och låter den rädda personen närma sig självmant och försiktigt. Och du har tålamod. Det räcker inte med att träffa en snäll hund, det krävs en näst intill konstant närvaro av snälla hundar. Vilket för övrigt låter som en underbar utopi.

Tidigare i år reste civilminister Ardalan Shekarabi (S) runt i landet och invigde nya statliga servicekontor. Där medborgare kan få hjälp från Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. Från Angered till Jokkmokk, från Vimmerby till Rosengård. Staten är tillbaka, konstaterade Shekarabi under invigningarna. Regeringens ambitioner är tydliga, de flyttar ut myndigheter från Stockholm och placerar dem i olika delar av landet. De har beslutat om att inviga än fler servicekontor. Medborgarna ska känna att staten finns där när de behöver den.

Kanske är det den snälla hunden vi saknat. Den som visar sig, väntar tålmodigt och låter den som förlorat förtroendet närma sig med försiktighet. När vi får hjälp, när vi ser att staten och samhället finns där för oss, ja då växer också vår tillit. Men som sagt så räcker det inte med en enda hund. Nu måste vi också se stora investeringar i välfärden, stärkt trygghet på arbetsmarknaden och en offensiv politik mot klassklyftor.

Och om något hotar oss, så har hunden ett skall och ett bett. För den skyldigheten har också staten gentemot oss medborgare. Ge oss service och skydd, så får ni förtroende – och kanske några röster på köpet.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se