Stäng
blog-header
november 22, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Protester mot Irak-kriget 2003 i New York. Foto: FRANK FRANKLIN II/AP/TT

Goda råd från en sann förlorare som börjat hoppas igen

När det kommer till att hantera politiska nederlag har jag börjat bli något av en expert.

För är det något jag har erfarenhet av så är det förluster. Jag var med och demonstrerade mot invasionen av Irak, de största demonstrationerna globalt sen kriget i Vietnam. Det hade ingen effekt alls utan USA startade ett krig ändå (som bland annat gav oss IS, hurra!).

Jag bestämde mig för att engagera mig partipolitiskt inför valet 2006. Då fick hela vänstern tokspö av Fredrik Reinfeldt. Det gick inte heller bra i EU-parlamentsvalet 2009, nationella valet 2010 (bonus: SD kom in i riksdagen) och de två senaste EU-valen och nationella valen var inte heller några höjdare.

Släng in allt från FRA och privatiseringar av apoteken till ett rasistparti som dubblar väljarna i varje val så har du en rätt oskön historia. Och nu senast, Donald Trump.

Det går att skoja om det nu men sanningen är att allt det där höll på att förgöra mig. Länge gick jag runt med en ständig ångest, en gnagande känsla av att vi stod vid kanten av ett stort svart hål som höll på att sluka oss alla. Jag bröt ihop, grät, rasade och återhämtade mig aldrig. Det gick bara längre och längre ner, närmare och närmare kanten.

Och sen plötsligt släppte det.

Jag önskar att jag kunde peka på någon enskild sak, ge en universell lösning som hjälper en undan den politiska depressionen men det finns ingen sådan. Sanningen är att jag en dag bara bestämde mig för att prova något nytt. Att gå från förlust till förlust och fylla tiden däremellan med ångest var uppenbarligen inte en vinnande strategi.

Till stor del berodde ångesten på att jag kände att jag inte hade någon möjlighet att påverka.

Vilket inte var särskilt konstigt eftersom jag tittade på nationella och globala händelser. Det är få människor som kan påverka sånt direkt, även om vi indirekt kan spela roll. Så jag bestämde mig för att fokusera på det jag direkt kunde vara med och styra över.

Det lokala skapar vågor som påverkar långt utanför vår omedelbara närhet. Genom fackföreningen på arbetsplatsen, partiet i kommunen eller nattvandrarna i bostadsområdet gör man skillnad och bryter den där politiska förlamningen. Det gäller att våga prova det som inte alltid känns självklart, och funkar det inte så går man vidare till nästa grej.

Jag slutade också med Twitter.

För många politiskt intresserade kan det kännas som att kapa av en hand men seriöst, hur många mår bra i den kanalen egentligen? För den som är orolig för att hamna utanför loopen av aktuella händelser kan jag berätta att det går utmärkt att själv läsa nyheterna i stället för att få dem filtrerade till sig genom ett lager av slentrianhatande äggkonton och avslagna förståsigpåare. Det gör dessutom underverk när det gäller att minska deppigheten. Tyvärr verkar Twitters starkaste sida vara att leverera ”Dålig Grej Att Vara Arg På I dag”-material. När man skippar den biten och oändliga diskussioner som aldrig leder någonstans för att man har en stark teckenbegränsning så upptäcker man att det plötsligt blir massa tid över. Lägg den tiden på att läsa en bok, det behöver inte ens vara något du läser i bildningssyfte. Bara låt din hjärna vila ett tag.

Men det som gjorde störst skillnad var nog att jag började tänka mer långsiktigt. Vi har historiskt haft helt galet sämre förutsättningar, ändå har vi tagit oss hit. Historien slutar inte här, även om det känns som att vi redan förlorat. Och i ärlighetens namn kommer det säkert bli rätt mycket sämre innan det vänder. Men vi kommer att vända, genom hårt arbete och stenhård vilja.

Antidemokraterna, extremisterna och de konservativa har vunnit mycket mark. Det är nu, det är i dag. Men det är inte den senaste opinionsundersökningen eller vem som blir vald till ledare i ett land just nu som är det viktiga. Det som spelar roll är vilken värld vi bygger, på fem år, på tio år, på hundra.

Se var vi har varit, se vad vi kan skapa, tillsammans. Då är det lättare att se ljuset i tunneln.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se