Stäng
blog-header
november 22, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
Carl Bildt och Göran Persson. Foto: Bertil Ericson/TT

Politikerna är lika mänskliga som vi andra – på gott och ont

I Sverige är det barnsligt att låta känslor styra.

Här fattas alla beslut rationellt, svalt och med en passande distans. Oavsett om det handlar om det kommunala utjämningssystemet eller tvångssteriliseringar så ska beslut tas av en kylig byråkrat som med hjälp av logik och gärna ren kostnadskalkyl kommit fram till det rätta svaret och den rätta politiken. Vår utopi är ett vuxenstyre, en stark (faders-)gestalt med handen på rodret.

Knappast va? Det ideal vi efterfrågar är inte riktigt något som politiken levererar på. Och eftersom vi är de som väljer politikerna bär vi ansvaret för detta. Men vi önskar så mycket att det faktiskt var så att det bakom varje beslut fanns utredningar, statistik eller i värsta fall ett gott skäl. Så ser inte verkligheten ut. Det hindrar dock inte politiker från att spela in i bilden av sig själva som vuxna och oppositionen som barn.

Blickar man bakåt hittar vi bland annat Olof Palmes anklagelser mot dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn där han säger att Sveriges utrikespolitik inte är några pajaskonster, inget ”hä hä och häpp häpp”. I modern tid hittar vi Stefan Löfvens berömda ”Det är bara käbbel”-ögonblick, där han säger till Annie Lööf att det är dags att prata allvar. Mest uttalat är dock den nyvalda moderatledaren Ulf Kristerssons talepunkt, där han kräver fler vuxna i politiken. Han säger att ”svensk politik måste vara vuxen”, implicit att han står för det vuxna och motståndarna för det andra. För den insatte som vet vad för slags debattklimat Kristersson skriver under på kan det klinga rätt falskt.

Hur kommer det sig att vi är så livrädda för att se politiken för vad den är, en blandning av känslor, agendor och en gnutta vettigt underlag? Är det att vi är oroliga för vad det skulle innebära om landet styrdes av människor som har dåliga dagar som vi har? Som kan bete sig orimligt och ilsket för att de sovit dåligt? Kanske kan det vara så, att vi innerst inne hoppas att de som sitter med fingret på knappen inte reagerar som vi gör när vi blir uppringda av telefonförsäljare eller slår stortån i bordsbenet. Tyvärr är det precis vad de gör.

Det finns få glimtar där känslorna lyckats bryta sig genom kostymer och TV-smink. Men när de gör det, så skapas något magiskt. Se bara på debatten mellan Göran Persson och Carl Bildt från valrörelsen 1998, där Persson berättar om sina upplevelser av klassamhället. Där utmålar han Bildt som den kyliga byråkraten, som ska berätta om den stora fina världen. Medan Persson fokuserar helt på sina känslor, han går så långt som att säga att han hatar klassamhället.

Jag kan inte minnas sist någon politiker vågade prata om att de hatade något. För det gör de, de vill bara inte att vi ska få veta att de känner så.

Ironiskt nog skulle det vuxna i sammanhanget vara att förstå detta. Begripa att våra politiker är lika mänskliga som vi är – med allt vad det innebär.

Genom att tänka mer nyktert och realistiskt, och inte för den delen ”vuxet”, kan vi kanske sluta skapa omöjliga ideal och få politiker som vågar vara ärliga med oss. De som vill göra något för att de tror på det, inte för att de läst en rapport. De som brinner för en fråga för att de upplevt något, inte för att en kommunikatör visat att det finns röster att vinna där.

För våra politiker har hemliga förhoppningar, absurda föreställningar och rena fabrikationer som de tar till för att rationalisera politiken de för. Visst finns det gott om fakta och statistik för den som söker, men det finns lika mycket rent hittepå och ja, en hel del ”hä hä och hepp hepp”. Allt detta köper vi, för att alternativet är en politik som styrs av människor som du och jag. Och så kan vi väl ändå inte ha det?

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler