Stäng
blog-header
april 12, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: Christine Olsson/TT

Polisens rätt till reflektion och handledning ignoreras

Socialdemokraterna håller kongress och jag, som är på plats, har fullt upp med jobbet men kan inte sluta tänka på den stora polisnärvaron.

Tungt beväpnade poliser, med barska och uppmärksamma blickar, vid varje ingång till kongresshallen. En ständig påminnelse om att vi precis varit med om ett fruktansvärt dåd, och att hotet möjligen inte är borta.

Med tiden kommer vi alla återgå till vår vardag, med allt vad det innebär. Det är mänskligt, och alternativet vore att leva i chock. Men just nu är det svårt att skaka av sig allt som har hänt, trots att mitt arbete tillåter det. Det slår mig att polisen inte har samma förmån. Det de sett och upplevt, mänsklighetens sämsta sidor, det är inget man bara stänger av för att arbetspasset är över.

Längre ner i hallen där jag arbetar står Polisförbundets monter. Där sitter några uniformerade poliser och pratar med kongressbesökare om utmaningarna polisen står inför och frågorna som fackföreningen driver. En av dessa frågor är rätten till professionell yrkeshandledning.

Handledning för poliser är ett slags reflekterande kunskapsutbyte och diskussion om vad man upplever i yrket. Genom att gå igenom händelser med andra poliser och professionella handledare lyfter man orosmoment, men också positiva aspekter där poliser kan lära av varandra och underlätta för varann i arbetet. Det är också en etisk diskussion, om polisens roll och agerande i olika situationer.

Välbehövlig hjälp, med andra ord.

De poliser jag talat med vittnar alla om att de sällan eller aldrig erbjuds handledning. Det är inte heller helt givet att alla accepterar handledningen, det finns en machokultur bland några som gör att de nekar medan andra helt enkelt känner sig för stressade för att hinna med. Men poliserna, och Polisförbundet, är överens om att handledning gör stor nytta och behövs.

I många yrken där man möter mycket utsatta människor eller svåra situationer erbjuds du handledning för att hjälpa dig hantera det du får uppleva på jobbet, men är du polis så blir du nästan alltid utan.

Polisförbundet vill i stället att handledning ska vara tillgänglig för alla poliser, dels som ett sätt att hjälpa dem bearbeta vad de får vara med om, men också för att förebygga utbrändhet och annan mental ohälsa.

Riksdagen fattade beslut om obligatorisk handledning redan 2006, men få poliser fick den utlovade hjälpen. Sen dess har inte mycket hänt i frågan, trots att både borgerliga och rödgröna regeringar fått mycket kritik från polishåll för att den professionella yrkeshandledningen lyser med sin frånvaro.

Fredagens attentat har lett till att polisers villkor och insatser fått mycket uppmärksammat. På Politism har vi tidigare skrivit om att polisen behöver få bättre arbetsvillkor. Vi var många som blev oerhört glada och kände trygghet av hur välfungerande det svenska polisväsendet kan vara när det verkligen gäller. Nu måste vi ta tillfället i akt. Frågorna är mer aktuella än någonsin och förståelsen för polisers behov av reflektion och samtal antagligen större än på mycket länge. Då måste vi stötta de poliser som sätter sin hälsa på spel i sitt yrkesliv.

Regeringen har utlovat 10 000 fler poliser. Men om vi ska hålla kvar de poliser vi redan har inom yrket, och om de ska kunna göra ett tryggt, bra och rättssäkert arbete, måste vi ta deras arbetsvillkor på allvar. En rejäl och riktig satsning på handledning är en bra början.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se