Stäng
blog-header
juli 16, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: Foto: Privat

Kör ut dem – igen

2017.

Nu deklarerar man att journalister har mörkat sanningen om invandringen.

Vad har de mörkat? Min fråga får inget svar. Det stannar alltid vid insinuation. Jag protesterar. Jag är polemisk, partisk, polariserande till och med. Som om det de säger är neutralt, som om det inte fanns något mer än god vilja bakom deras påståenden. Jag frågar igen.

Vi är överrepresenterade. I svenska fängelser finns det fler av oss än det borde finnas. I brottsstatistiken, både som offer och förövare, finns det fler av oss än det borde finnas. Det finns fler av oss i arbetslöshet än det borde finnas. Det känns som att du egentligen säger att det finns fler av oss än det borde finnas.

Jag vill visa dig de hundratals texter jag läst som handlar om det du säger att ingen skriver. Alla opinionsundersökningar som visar exakt hur svenskarna känner inför flyktingar. Kanske kan vi se på de dussin granskande TV-reportagen som sänts om invandring och invandrare? SVT-play och ingen chill.

Är det inte lättare att bara säga det du vill, i stället för att låtsas som att du inte får? Nej, det finns censur är svaret.

Var är censuren? Är det som i diktaturerna vi flytt ifrån, där regeringen stänger ner din tidning eller förbjuder sånger på ditt språk? Fick du piskrapp på torget efter dina statusuppdateringar? Jag har så många frågor om varför du är så rädd när inget hindrar dig förutom din egen feghet.

Du kan också ställa frågor, och det har du redan gjort i stora, kända TV-program. Hur mycket invandring tål Sverige är en fråga. Jag hoppas du fick svar. Blev det mindre mörkt för dig då?

För mig blev det mörkare.

1993. 

Jag ska fylla åtta år.

En kväll leker jag och min vän Oskar med laserpekare, vi lyser in i lägenheterna på andra sidan gården. Plötsligt plingar det på dörren. Vi öppnar och där står en man, han skakar och har tårar i ögonen. Vi får en rejäl utskällning, det är inte okej att leka så och lysa in i andras hem. Det har något med Lasermannen att göra. Jag vet inte riktigt vem det är.

Mina föräldrar har pratat om honom när de suttit framför TV:n och tittat på nyheterna. Jag känner igen vissa saker de pratar om, andra förstår jag inte. Mordbrand vet jag inte riktigt vad det är, men en flyktingförläggning, där har jag bott. Överrepresentation kan jag inte stava till, men fattig stavas med två T.

Vissa kvällar frågar jag om allt det där som gör mina föräldrar arga och ledsna. Men de svarar bara att allting är bra och säger åt mig att borsta tänderna och lägga mig. Jag tror att de ljuger. Ibland ljuger jag om att jag borstat tänderna.

Sverige är mörkt. Det brukade min mamma berätta för mig över telefon innan vi återförenades. Det är mörkt och kallt och jag saknar dig.

Nu är Sverige nästan allt jag känner till. Det står Sverige i mitt pass, det står på svenska i mina böcker. Det står Sverigedemokraterna som avsändare på flygbladen som säger att vi bär på AIDS och som varnar svenska flickor för att skända sin ras.

En svensk tidning skriver ”KÖR UT DEM” i stora bokstäver på löpsedeln.

Jag kastar grus på Patriks fönster och hoppas att han vill komma ut för att leka. Min mamma har sagt att jag får vara ute tills det blir mörkt, men i Sverige verkar solen aldrig gå ner under sommaren. Patrik kommer ner med en fotboll och vi springer till planen på gården bredvid.

Jag stannar där längre än jag egentligen får. Det är fortfarande ljust ute.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler