Stäng
blog-header
april 18, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: Erik Nylander/TT

Att rikta en hatkampanj

När näthat är som värst är det omöjligt att värja sig.

Det är som ett lågintensivt krig, en utdragen process där droppar av hat fyller din vardag. En enskild droppe gör oftast ingen skada, men tillräckligt många droppar och du riskerar att drunkna.

Det finns en särskild form av näthat som nästan kan kallas för organiserat. Det drabbar personer som pekas ut av någon eller något med ett stort antal följare som är benägna att gå över alla gränser. För vissa har utpekandet blivit en politisk metod som används för att skrämma meningsmotståndare och kritiker till tystnad. Fenomenet har blivit så stort att det nu kan klassas som ett samhällsproblem.

Metoden är simpel. Du hänger ut personen du vill komma åt, skriver en uppviglande kommentar och låter svansen sköta resten. Svansen, det är den allt hänger på. Det man kallar svansen är personer som följer konton och följer deras uppmaningar och går till attack mot den utpekade. Den som gör uthängningen behöver inte uppmana till att svansen ska trakassera eller hota, utan bara peka ut. På så sätt kan den som hänger ut också försvara sig med att hen inte stått för några övertramp och att den inte organiserat påhoppen.

Men även om det inte formellt organiseras så är det riktat.

Om vi tittar på Sverigedemokraterna och sidor som är kopplade till dem så finns det sällan direkta hot från deras skribenter. Men onekligen så blir i princip alla de pekar ut som klandervärda utsatta för trakasserier och hot.

Jag har stött på två problem som måste lösas om man vill förhindra näthat. Båda två handlar om hur näthatarna rättfärdigar sitt beteende.

Det första problemet är att de som deltar i hatandet inte ser vilka konsekvenser deras handlingar har i det större sammanhanget. De som skriver elaka mail, meddelanden och brev tänker att det inte är farligt för det är bara ett meddelande, det är bara en person som kallar en för något elakt eller önskar livet ur en, en gång. Vad de inte ser eller förstår är hur det är tionde meddelandet, tjugonde hotet, hundrade påhoppet.

Vi behandlar mobbning som mycket allvarligare än enskilda bråk just för att offret oftast står ensamt mot andra. Näthat av denna typ handlar om att attackeras ur alla håll, när du stänger ner en kanal fortsätter mobbningen bara i andra kanaler.

Det andra problemet är att de stora aktörerna, de som har tiotusentals följare på bloggar och sociala medier, förnekar allt ansvar. Vi talar om att ta ansvar för svansen, något som de som använder näthat som politisk metod inte riktigt verkar förstå sig på. De tror att ett ansvar för sin svans innebär att man bär skuld för vad en annan person skriver, så är självklart inte fallet. Skriver du däremot hätskt och hänger ut personer som du vet konsekvent blir utsatta efteråt så har du bidragit. Det man kan och bör ta ansvar för är vilken ton man sätter.

Redaktörer har vittnat om att mindre hätska rubriker ger mindre aggressiva kommentarer. Spelföretag lägger stora pengar och resurser på att tidigt möta hat i onlinespel för att forskning visar att det sällan eskalerar då. Överallt där man värnar om ett demokratiskt och respektfullt samtal ser man vikten av att ta ansvar för vad som sker i ens kanaler, bland ens följare och läsare.

Förhoppningsvis leder det till ett bättre samtalsklimat och en isolering av de som använder näthat som politiskt verktyg. För nu är vi bortom gränsen där de kan skylla på okunskap eller inte ta ansvar för var de riktar sina stormar.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler