Stäng
blog-header
oktober 6, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Var inte sån nu.

Kawa Zolfagary: Vita Kränkta Män firar fem år – en tillbakablick

För nästan precis fem år sedan i dag, i oktober 2011, tröttnade jag till slut på att behöva diskutera om Sveriges regering styrs av muslimska mutanter eller om människor kommer att förvandlas till kycklingar om vi börjar använda ordet hen.

Samtidigt som det politiska samtalet var fullt av tokstollar som tog varje tillfälle i akt att spy ur sig sin värsta rasism och sitt kvinnohat, så hade vi också en daglig parad av proffstyckare som hävdade att vi var tvungna att ”ta debatten” med varenda skrivkunnig foliehatt på planeten.

Kort och gott: Jag skapade ”Vita kränkta män”. En Facebooksida där jag delade med mig av skärmdumpar som visade exakt hur den där ”debatten” kunde se ut. Det kunde vara kändisar som kallade regeringen för terrorister för att gränsen för rattfylla på sjön hade sänkts, eller kommentarsfältherrar som fick panik över att kvinnor på helt eget bevåg valde sina frisyrer och kläder utan en mans inblandning.

Jag tog deras egna ord och riktade strålkastaren mot dem.

vkm

I stället för att varje ny dumhet förde oss längre och längre ner mot botten ville jag vända deras hat till humor, som en energikick för redan trötta eldsjälar.

Mest av allt ville jag bara visa skiten de vrålade ur sig och säga ”Här, här har ni debatten. Ta den ni om om den verkar så jävla nice!”.

I dag har vi lite bättre koll och även om det fortfarande finns några som totalt verkar ha missat hur samtalet ser ut så fattar de flesta att problem som ”faktaresistens” och ”högerextremistisk propagandakanal som skiter fullständigt i din PK-fakta” är på riktigt och inte går att diskutera bort med snömos om mänskliga rättigheter.

Vita Kränkta Män (VKM) lyckades med två saker. För ett kort tag skapades ett andrum (hihi) för progressiva människor, där de kunde släppa garden och skratta tillsammans med andra som också brydde sig om frågor som jämställdhet och jämlikhet. Detta krävde oerhört mycket mer energi och tid än jag någonsin hade kunnat tro, framför allt för att kommentarsfälten på VKM behövde ständig moderering. Rasister, kvinnohatare och andra människor var konstant inne på sidan och skrev påhopp och annat stötande. Ibland var det män som bara spammade kommentarsfälten med bilder på misshandlade kvinnor.

Ni vet, som ett bra argument för varför feminister har fel.

4

Precis som med alla roliga saker så tog det ungefär två sekunder innan kritiken kom. Först ut var mansrättsaktivister och högerextremister, som var arga över den ”omvända rasismen”. Här kommer jag och visar åsikter de faktiskt uttryckt själva på internet offentligt – vad taskigt! De följdes av gruvkommunister som i enlighet med sin tradition tyckte att vi som kallar oss vänster inte ska pyssla med något kul. Dessutom är det klassförakt att skratta åt rasister, av oklara skäl.

Sist på tåget var liberalerna och övrig höger. Deras ingång var att det var elakt att hänga ut människor. Nu var det förvisso så att alla inlägg på sidan anonymiserades – förutom i de fall då personen i fråga uttalade sig offentligt – men såna detaljer kan man inte bemöda sig med att kolla upp när man har deadline om två timmar och måste klämma ur sig en syrlig krönika om hur vänstern har fel igen.

113

Vita Kränkta Män var på inget sätt perfekt eller felfritt. Men det var kul.

Sidan tog tillbaka något som gått förlorat hos delar av den progressiva rörelsen. Nämligen humor. Det kändes som att det bara fanns utrymme för dödsallvar, att vi stod på en klippkant och minsta lilla skratt skulle få oss att falla. Egentligen var det snarare humorlösheten som skulle driva oss till att hoppa.

Hur möter man en värld där Donald Trump tas på allvar? Där ett av Sveriges största riksdagspartier knappt kan gå en dag utan en ny rasistisk skandal? Där varje samtal med familjen, kollegorna runt fikabordet eller läraren i skolan är minerad mark, där vi förväntar oss förlora kroppsdel efter kroppsdel för att vi vill mer, tror att människor kan behandla andra bättre? Hur ska vi stå ut, om vi inte får skratta tillsammans med andra som delar våra grundläggande värderingar?

Svaret är att det gör vi inte. Jag har tappat räkningen på alla aktivister, politiker och vanliga engagerade som bränt ut sig. Som tystnat.

Vi behöver utrymme och tid för allt det roliga också. Platser där vi kan träffas, skratta och se att vi har varandra. Vi behöver också variation, det finns inte ett rätt sätt att föra kampen för ett mer jämlikt och jämställt samhälle, utan vi behöver prova alla metoder och vägar framåt. Det är nog de viktigaste lärdomarna jag tagit med mig från tiden med Vita Kränkta Män.

Det, och ett mail från en tolvårig tjej. Hon tyckte tjejer var lika bra som killar och att de förtjänade att behandlas lika. Många på hennes skola höll inte med henne utan tyckte bara att hon var konstig. Hon trodde att hon var ensam med sina åsikter. Sen hittade hon VKM av en slump och upptäckte att det fanns tiotusentals och åter tiotusentals som stod på hennes sida. Plötsligt var hon inte ensam längre.

I dag finns det inte längre någon plats för Vita Kränkta Män. Just då, för fem år sen, fanns ett tomrum och en efterfrågan där sidan passade in. I dag behöver vi något nytt, något bättre. Fler verktyg och kanaler där vi kan skratta och ge stöd till varandra.

Jag är helt säker på att det är avgörande att vi har roligt på vägen mot ett bättre samhälle.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se